Det börjar överraskande, med något som får mig att tänka på folkmusik eller den såkallade ökenbluesen från Mali. Men det är bara ett kort intro, om än ett fantastiskt sådant, komponerat av violinisten Aline Homzy. Låten övergår sedan i ”Belleville”, en komposition av bandets husgud och stora inspiration, den virtuose gitarristen Django Reinhardt, som trots en svårt skadad vänsterhand blev en stilbildare från 1930-talet fram till sin död i början på 1950-talet.
Resten av kvällen blir det mycket Django och det måste vara en av de charmigaste, elegantaste och läckraste konserter som Motala Jazz & Blues har arrangerat.
Alla tre är, som sin förebild, virtuoser. Violinisten är förstås inspirerad av Reinhardts parhäst, violinisten i Franska Hotkvintetten, Stéphane Grappelli. Ändå är det inte fråga om osjälvständigt coverspel; de tre sätter sin egen prägel på Djangolåtarna och presenterar också utsökta egna, och egensinniga, kompositioner. Som Motalabon Mikko Hildéns ”Tango Sobremesa”, där han själv briljerar extra mycket. Aline Homzys ”BRZ” och hyllning till Kungsträdgården i Stockholm, ”King’s Garden”. Och Andy Macs ”Morning Brew”.
Andy Mac nynnar ibland i takt med sina solon, osynligt men underbart. Får mig att tänka på brasilianske dragspelaren och gitarristen Sivuca, om någon minns honom.
Alla tre spelar fantastiska solon utan att det blir uppvisning, bara med ett oerhört groove och massor av ett slags lågmäld men euforisk spelglädje.
Det var ingen stor publik som infunnit sig i lördags, men den var mycket entusiastisk. Med rätta.