Teater
”I en sal på lasarettet”
av Thomas Andersson, regi: Peter Engkvist
Med Thomas Andersson och Ellenor Lindgren.
Riksteatern på Petrus Magni scen, Vadstena 10/9
Pojken är fem år, året är 1960 och hans hjärta slår med 200 slag i minuten även när han är alldeles stilla.
Platsen är Västerbottens kusttrakter, doktorn i byn hade trott att pojken bara var ”bortklemad” men mamma har kontaktat lasarettet i Skellefteå och där förstår man allvaret. Pojken blir inlagd.
Inlagd, ett ord som ska väcka fasa hos pojken även upp i vuxen ålder. För pojken blir vuxen, han överlever. Men aldrig ska han glömma övergivenheten i en sal på lasarettet. Ty på den tiden fick ju barnen klara sig ensamma. Det ansågs inte bra att föräldrarna kom och hälsade på för ofta.
Detta trauma är upptakten till en vindlande, vacker, rolig och varmt poetisk berättelse om ett liv, ett mycket västerbottniskt liv.
Thomas Andersson är en profil i Västernorrland med omnejd, som berättare och spelman. Föreställningen som gästade Vadstena på söndagen är en sann historia. Det var han som med medfött hjärtfel blev inlagd och övergiven, och han och Ellenor Lindgren gestaltar livsberättelsen med färg av en västerbottnisk skröna, fastän helt sann, lite grann i Torgny Lindgrens anda, men på eget sätt.
Båda gör det på den sjungande dialekten från trakten av Burträsk, och det är någonting med den satsmelodin som lämpar sig för ett Berättande, med stort B, ett berättande med varm och drastisk humor, och i föreställningen perfekt blandad med Thomas Andersson fiolspel.
Det handlar om övergivenhet och försoning, om mamma som när hon är 90 och sonen över 50 ser tillbaka på ett strävsamt liv och på det som hände den där gången i en sal på lasarettet. Om pappa som startade åkeri med en A-Ford 1938, om hur kärlek kan vara en liten plastlåda med hjortron – snåttren är det västerbottniska ordet – och grädde från grannens ko.
En mycket fin berättarföreställning som alltför många Vadstenabor missade.