Absurt är det i vissa partier, men också präglat av svart humor och överraskande vändningar. Publikskratt återkommer ofta i första akten.
Artillerikapten Edgar och hans hustru Alice, före detta skådespelerska, har varit gifta i 25 år. De plågar varandra med sarkasmer, isolerade på en skärgårdsö. Så dyker plötsligt Kurt upp, en avlägsen släktning. Ett triangeldrama tar form.
Strindberg skrev dramat år 1900 – efter två misslyckade äktenskap med Siri von Essen och Frida Uhl. Svartsynen är bottenlös, men språket är frustande rikt och vitalt liksom dramaturgin. I den här scenversionen har manusbearbetningar skett.
Över 70 föreställningar har iscensatts på Maximteatern och på turné i landet, nu även i Linköping i en närmast fullsatt salong. Och ensemblen verkar trots detta inte tröttnat. Persbrandt och Lena Endre fyller scenrummet med energi och laddade pauseringar. I första akten anar man nästan att de njuter av att suga ur allt av långa pauser. Thomas Hanzon är ofta bra, men slirar lite i vissa tonlägen och agerar inte lika helgjutet som de två andra.
Man funderar ju över vart passionen tog vägen, den kärlek som en gång måtte ha funnits. Strindbergs teaterteori bygger ju mycket på att gestalta komplexa personligheter i ett rum, en tid, en handling. Men här verkar ju paret nästan bara bindas samman av hatet, självföraktet. ”Ihopsmidda”, som Alice säger i en replik. Strindberg ville väl spränga gränserna bortom realism och naturalism.
Långt senare tar Samuel Beckett vid och skriver liknande absurdistisk dramatik som ”Slutspel” och ”Happy days”. Även den tidige Lars Norén kan man känna igen i stilen. Strindberg var föregångaren. Men i vissa av ”Dödsdansens” sekvenser gör eländesskildringarna att karaktärerna nästa blir staffagefigurer för sig själva. Var finns människorna bakom och under? Deras känsloliv under de vassa, cyniska replikerna?
Försoning och katharsis i slutscenerna gör Edgar och Alice djupt mänskliga igen. De har trots allt varandra och inga alternativ är tänkbara. De går bara vidare – inte som i Ibsens ”Ett dockhem”, där Nora bara slänger igen dörren och går ut i ingenting. Kvinnornas beroendeställning var ju skriande.
”Dödsdansen” är trots allt skickligt gestaltad, gripande och intressant i sin strama enkelhet i en kongenial scenografi på sluttande plan och några ensamma stolar, lika ensamma som människorna.