Ett dansband som ger konsert för sittande publik. Kan det fungera? Jodå. Larz Kristerz gör det på rätt sätt. Inte bara det z-späckade bandnamnet är ironiskt. Bandets hela attityd är att – så att säga – framträda med glimten i örat. De hiskliga scenkläderna, rödvita med glitter och andra onödiga detaljer, är också de en blinkning till den musikgenre som på 70-talet var en parodi på sig själv.
Men bara ironi skulle bli tröttsamt. Larz Kristerz är riktiga musikanter, de har en äkta kärlek till dansbandsmusik och de kan sina saker.
Scenshowen bygger på berättelsen om bandet självt. Underrubriken är ”17 år i folkets tjänst”. Det startade med rätt yxigt gig på lastbilsflak hemma i Älvdalen. Detta visas på roliga och konsekvent självironiska filmklipp.
Den karismatiske, jättelike sångaren Peter Larsson berättar om hur det bara skulle bli ett enda framträdande. Men en vän frågade om bandet inte kunde tänka sig att lira på en bröllopsfest. Jovisst.
–Sedan har vi inte slutat, sa Peter Andersson till publikens jubel.
Bandet tillfrågades om att ställa upp i Dansbandskampen 2008, tackade nej men övertalades. Och vann.
Som många dansband är Larz Kristerz synnerligen kompetenta musiker, säkert till följd av rutin. Peter Larsson har en fantastisk röst och efter paus, när ridån lyfts, spelar de en låt med titeln ”En vanlig man” och på skärmen bakom projiceras ett dansande skelett. Det är charmigt och avväpnande. Från samma platta, ”Rätt å slätt”, är låten ”Jag vet” också en riktig pärla.
Bandet har också spelat in i Nashville och extranumren inleds med ”Folsom Prison Blues”. Då har man också avverkat Aviciis (!) ”Hey Brother” och raggarhjälten Eddie Meduzas ”Gasen i botten”.
Ibland blev det lite enahanda men mest var det ändå kul. Visst kan dansband funka utanför dansgolven.
Betyg: ***