Dan Baird: Oväsen med finess

Per Carlsson gillade Dan Bairds spelning på Kulturakademin i går kväll.

Warner E Hodges och Dan Baird. Bandets Europaturné startade i Motala.

Warner E Hodges och Dan Baird. Bandets Europaturné startade i Motala.

Foto: Anders Rörby

Recension2015-05-27 16:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

KonsertDan Baird and Homemade SinPlats: Kulturakademin, MotalaPubilk: 150 personer

Georgia Satellites från Atlanta, Georgia, USA säger sig ha varit ett av 80-talets mest vildsinta band. Ledaren Dan Bairds nya projekt är mindre vilt i uttrycket, men desto mer samlat energiskt, och med en väldig scenglädje.Bandet spelar inför kanske 150 själar denna sena, något regnvåta speedwaykväll i Motala. Men hela den generösa konserten igenom spelar kvartetten som om den står på en scen framför ett hav av entusiaster. Imponerande. Och lika imponerande är Kulturakademins förmåga att boka artister: Dan Bairds band startar sin Europaturné i Motala.

Speedwaykväll alltså, och följaktligen regnskurar med dubbla regnbågar över nejden. Klockan är 22 och äntligen lite blå rök på Kulturakademins scen. Dan Baird, gitarr och sång; Mauro Magellan, trummor; Keith Christopher, bas och den fenomenale Warner E Hodges, gitarr, kliver in och drar i gång.

Dan Baird har hög, grå hatt och ser glad ut. Laddad.

Låtarna har en stadig tyngd. Hårdrockig med några millimeters lutning in mot country. En av kvällens höjdpunkter är The Band-låten "Long black veil", som Dan Baird och bandet gör med just den där lätta touchen av bruntonad americana, men skramligt.

Helhetsintrycket av kvällen blir så småningom, efter en lång och generös konsert, hårdrockig men nyanserad, ibland nästan trallvänlig. Stundom en aning udda inslag också: en plockig liten avig gitarrduell mellan Baird och Hodges får tjäna som intro till en lång låt. Längden på låtarna, på grund av Hodges utdragna gitarrsolon, drar ner helhetsintrycket lite. Men bara lite, för han är en gudabenådad gitarrist och man förlåter honom hans hårdrocksmanér att svinga gitarren ett varv runt sin egen kropp mitt i solona, eller snurra runt, runt, runt. Han gör det snyggt och med glimten i ögat.

Och han för oväsen med finess.

De bästa stunderna är när bredbent boogierock bryts av långsammare, manglande nummer, då bandet ljudmässigt är en jättemaskin som står och pulserar likt en pålkran så golvet vibrerar i den gamla Frälsningsarméns före detta tempel.