Man måste nog slå fast att Riksteatern och Vadstena Teaterförening inte tvekar att tillhandahålla ovanliga sceniska upplevelser. Söndagskvällens blixtrande föreställning måste höra till det mera svårfångade som har getts i Petrus Magniskolans aula.
Det börjar redan i foajén, där Stina Nyberg stående på en bänk introducerar den märklige vetenskapsmannen Nikola Tesla (1856-1943) och sin egen förälskelse i elektricitet.
Väl inne i salongen råder kolmörker. Till och med nödutgångsskylten är täckt. Och vi i publiken har inte bara stängt av våra telefoner, vi har lindat in dem i folie och försett oss med öronproppar.
Koreografen och performanceartisten Stina Nyberg närmar sig sedan bakifrån i mörkret, talande engelska. Vilket hon fortsätter med. Hela föreställningens talade partier är engelskspråkiga, vilket kunde göra det hela svårt att greppa om inte hela konceptet i sig redan vore så svårgripbart.
Men nog är det spektakulärt – och vackert. Bakom galler sitter två män med laptop-datorer och en medhjälpare, möjligen brandman, med en släckare i beredskap. Han hjälper också till med påtagning av metallhandskar, som kommer att behövas.
Mitt på scen tronar den imposanta teslaspolen, en uppfinning från 1800-talet. Denna transformator samspelar Stina Nyberg med, iförd skyddsdräkt när hon väl uppenbarar sig på scen. Spolen utsänder sprakande blixtar när hon gestikulerar mot den och tillsammans med ljudet från dessa urladdningar och ett slags technomusik blir det något som liknar magi. Vilket är Stina Nybergs tanke med det hela: att visa på det magiska som omger oss, i det här fallet elektriciteten. Möjligen också att hylla Nikola Tesla.
Det är gott så. Men den engelskspråkiga monologen kunde man ha varit utan.