Svart dekor, två vita stolar, en flygel. Inget mer.
Ingmar Bergmans avskalade kammarspel ”Höstsonaten” hade biopremiär 1978, med Ingrid Bergman och Liv Ullmann i de två bärande rollerna. På scen är det än mer avskalat.
I scenversionen av Riksteatern är det Grynet Molvig, nu 73 år, som spelar modern och Paula Ternström dottern. Martin Edin har en allt annat än undanskymd roll. Vid flygeln framför han dramats tredje och viktiga ingrediens: musiken. Inte bara viktig i rollfigurernas liv; inte minst fungerar Martin Edins spel som förstärkning av dramat.
Handlingen är enkel: Charlotte är världsberömd konsertpianist och har hörsammat dottern Evas inbjudan till prästgården. Det är sju år sedan de senast möttes. Långsamt vecklar ett relationsdrama ut sig. Charlotte har varit den frånvarande modern. Musikerkarriären och livstörsten förde henne ut i världen, bort från äktenskap och familj.
Charlotte är den världsvana, neurotiska konstnären som så gärna vill älska sin dotter men nog inte vet hur man är närvarande familjemedlem. Vem kan klandra henne? Hon hade och har en talang, ett konstnärskap att förvalta.
Men dottern Eva bär på ett hat. Och en kärlek. ”Du är ju min mamma” svarar hon på moderns fråga: ”Tycker du om mig, älskar du mig?” ”Du är ju min dotter” svarar Charlotte på dotterns fråga.
Eva är även hon musiker. Men på en annan nivå. Även här är Eva i skuggan. Charlotte är välvillig men nedlåtande över dotterns spel utan att mena det. Det sårar Eva djupt.
Charlotte försöker inrätta sig i dotterns tysta, lantliga hem, med den snälle och tråkige maken (som aldrig syns på scen). Hon ska nog stå ut några dagar. Hon intar sovrummet med deckare, egen pläd, egen kudde, Valium, Mogadon, öronproppar och ögonbindel.
Men det blir ingen ro. Båda kvinnornas själsliga sår börjar blöda, det blir uppgörelser. Kan man sluta vara mor och dotter och bara vara två vuxna?
Nej. Men försoningen är möjlig.
Det blir ett tätt och laddat kammarspel där Ingmar Bergmans ande svävar över scenen. Som alltid har, trots allt, Bergmans uppgörelser i borgerligheten en stark och drabbande allmängiltighet.
Och spelet mellan de tre fungerar mycket bra. Grynet Molvig var det länge sedan man såg, och då i helt andra sammanhang, med Povel Ramel bland andra. Hon är utmärkt som dramats centralgestalt när hon pendlar mellan grandiosa divalater och ynkedom.