Carl-Einar Häckner iklädd jätteskor à la Chaplin, frack och nyss utan huvud (det har han placerat på flygellocket) plockar fram en get ur nämnda flygel, sadlar geten och sitter upp.
Dessförinnan har han riktigt skickligt spelat en sats ur Beethovens pianosonat ”Patétique” och sjungit en egen text om… ja vad? Kanske att man ska pröva sina vingar och inte trycka ned sina barn.
Men det börjar med att Häckner gör entré till vänster om scenen i hög hatt, efter att flera gånger har ropat ”knack knack knack!” och instruerat publiken hur den ska svara.
Är det något Carl-Einar Häckner har så är det publiken i sin hand. Från första stund. Och den därmed följande kontakten med salongen är hundraprocentig hela kvällen igenom. Inget tycks inövat, allt sker i stunden. Ändå måste det ju vara just välrepeterat.
Men vad är det för slags föreställning?
Jag kommer att tänka på flera saker: TV:s barnprogram under tidigt sjuttiotal. Gammaldags marknadsgyckel, buskis, poesi, varietéunderhållning från svunna tiders obskyra källarteatrar. Den geniale underhållaren och pianisten Victor Borges helkvällar, om någon minns honom?
Och mer: vild anarki, gammaldags trolleri, buktalerikonster. Det gäller att hänga med i svängarna. Och det ska erkännas: denne recensent gör inte riktigt det, inte hela tiden. Ibland är det bara konstigt och riktningslöst utan att vara särskilt underhållande eller tankeväckande.
Carl-Einar Häckner är djupt originell, gör sin helt egen grej. Och det är väl hans stora styrka. Emellanåt är han en hudlös och fin skådespelare. Men det varar inte länge. Strax sitter han vid flygeln och härmar mycket naturtroget grisars skri i en visa om livet på bondlandet.
Och som sagt, publikkontakten. Den tar sig bokstavliga uttryck när Häckner kallar upp valda delar ur den nästa fullsatta salongen. Det handlar om förbryllande korttrick och om att bokstavligen pröva sina känslor: en dam ur publiken får flera gånger sticka ner handen i en låda och kan tvärsäkert konstatera att hon känner en wettextrasa. Det visar sig vara en stor, tung sten.
Naturligtvis drar Carl-Einar Häckner sitt klassiska trick med kondomen, som han låter passera näsan på sin väg ut ur munnen.
Alltihopa har drag av barn- och familjeföreställning men ändå inte; kvällen är ju tämligen sen och vissa inslag skulle nog inte gå hem hos mindre barn. En instängd, kedjad och itusågad hund i en box är inte så kul, även om hunden bara är av tyg…
Men hunden klarar sig förstås oskadd.
Och Carl-Einar Häckners mycket göteborgska, lätt stammande och förvirrade charm gick självklart hem hos publiken i Motala i lördags kväll.
Avväpnande är nog ordet.