Denna varma dag är boksignering tillsammans med författaren Emelie Schepp en av de många punkterna på agendan. Men nu har Sofie en lucka i programmet och pratar såklart gärna om sin senaste bok.
– Jag har fått positiva omdömen över lag, mer än vad jag har fått tidigare. Jag kanske har utvecklats, säger hon.
Utvecklas och bli bättre. Det är vad hon vill med sitt skrivande. Vi pratar om huruvida hon tycker att hon gjort det, om hon jämför sin senaste bok med den första,”Vecka 36”, till exempel.
– Jag är livrädd för att läsa min första bok. Samtidigt brukar den rädslan inte vara befogad när jag väl tar mig tid att läsa tidigare böcker.
Men det är förstås inte bara den egna utvecklingen som gäller. Hon vill underhålla också, erbjuda läsarna en paus i vardagen. Läsarna ja, oftast kvinnor i hennes egen ålder som tycker att de känner igen sig. Sofie har flitig kontakt med dem på Facebook.
Egna idéer
Idén till böckerna föds ofta ur saker hon är med om själv. Till ”Visning pågår” fick hon knappast oväntat idén i samband med en husvisning. ”Vecka 36” skrev hon när hon själv väntade barn. Men med den senaste boken ”Tiggaren” är det lite annorlunda.
– Den är mer en samhällsskildring, säger Sofie som hoppas att den ska ge läsarna en tankeställare.
– Det kunde lika gärna vara du eller jag som satt där med en mugg och tiggde om vi hade fötts på en annan plats i en annan familj. Jag vill att folk ska förstå hur bra vi har det.
I ”Avdelning 73” planterade hon ett frö till ”Tiggaren”. Sedan dess har mycket hänt. Hon nämner syraattacken mot en tiggare i Berzelii park förra sommaren och alla bränder på asylboenden.
– Lite obehagligt att det skedde saker i verkligheten samtidigt som jag satt och hittade på en fiktiv story.
Dramatiskt lagd
Sofie säger att hon har ett har ett ”katastroftänk” i sig, hon försöker förbereda sig mentalt på att det värsta kan hända. Och att hon dessutom är väldigt dramatisk.
– Jag har nytta av det när jag skriver, men det är inte lika roligt som privatperson.
Så kanske är skrivandet en form av terapi för henne, funderar hon.
Vi pratar om vad det är för trauma som orsakat detta tänkande. Och Sofie berättar att Cajsa Jonsson som mördades i Smedby var en vän till familjen.
– Något hände på riktigt. Efter det kan vad som helst hända. Det går inte att sluta tänka på det.
Sofie Sarenbrant är född i Stockholm men har rötterna inte långt från Tjust. Hon är uppväxt på landet mellan Gusum och Ringarum dit familjen flyttade från Stockholm när hon var två år. Kreativiteten fick hon med sig hemifrån. Mamma journalist, pappa fotograf. De visade att det var möjligt att gå sin egen väg.
– När jag började på journalistutbildningen i Sundsvall var det mer självklart för mig. För andra var det en stor dröm.
Ensamjobb
Hon trivdes med journalistjobbet på en kvällstidning, pulsen, att vara med i allt som händer.
– Samtidigt är det krävande. Du måste ge allt.
Nu uppskattar hon dessutom att få använda sin fantasi.
– Ett jobb som går ut på att hitta på, det är häftigt!
Författaryrket är ett ensamjobb. Även om hon har back-up från förlag och andra kollegor.
– Jag gillar att vara ensam, ha egentid och vara min egen chef. Men ibland är det också jobbigt att allting hänger på mig.
Sjunger gärna
Skriver gör hon hemma, på café eller i en kolonistuga nära hemmet. Kör hon fast i skrivandet ger hon sig ut och springer, sticker och rider eller sjunger. Det är hon inte ensam om.
– Jag älskar att sjunga. Hemma har vi två mikrofoner och ett mixerbord. Fyra personer och två mikrofoner, du kan ju tänka dig vilken konkurrens!
Vad nästa deckare ska handla om vill hon inte berätta.
– Men jag lutar mer åt att det blir en spänningsroman, en psykologisk triller.