Trots att Gabriel Schwabe ännu inte har hunnit fylla 30 år har han redan framträtt med flera av Europas mest erkända orkestrar. Med stor framgång har han deltagit i internationella tävlingar och 2009 vann han prestigefulla Pierre Fournier Award i London.
– Frågan om den största framgången, eller höjdpunkterna i mitt musikliv, är lite svår att svara på. Man kan se det ur många olika perspektiv. Naturligtvis var det en stor lycka och framgång att vinna Pierre Fournier Award eftersom det också ledde till en rad uppdrag. Men överväldigande konstnärliga upplevelser är också höjdpunkter.
En sådan upplevelse var när han senast var i Sverige och spelade in Saint-Saëns cellokonserter med Malmö Symfoniorkester, under ledning av Marc Soustrot.
– Det var fantastiskt. Alla gav sitt allra bästa.
Nu är han tillbaka på svensk mark för att under ledning av dirigent Christian Kluxen spela Sjostakovitj första cellokonsert under Norrköpings Symfoniorkesters säsongspremiär.
– Jag känner Christian och vet att han uppskattar Norrköpings Symfoniorkester väldigt mycket, berättar Gabrien Schwabe som när intervjun görs ännu inte har hunnit repetera med orkestern.
Sjostakovitjs cellokonsert uruppfördes i Leningrad 1959, och gjorde en månad senare succé i USA under ett av få kulturutbyten mellan de båda länderna. Musikvetaren Stig Jacobsson skriver i orkesterns säsongsprogram att Sjostakovitjs stycke ”har behållit sin rörande fräschör” och betraktas som en av 1900-talets viktigaste cellokonserter.
– Jag gillar Sjostakovitj, och särskilt det här stycket ligger mig nära. Det är musik som måste komma inifrån, säger Gabriel Schwabe.
– Musiken är intensiv, nästan lite grov, och väldigt känslosam på ett sätt som inte enbart är behagligt. Den kräver mycket styrka och driver mig som musiker till gränsen för vad jag orkar.
– Andra delar är långsamma, melankoliska och otroligt vackra. Sedan under fem-sex minuter sker en monolog på cello kring olika teman från tidigare musikriktningar. Det är en utmaning, men är samtligt ett stycke som belönar en rikligt i slutet.
Med sig till Östergötland har Gabriel sitt unika instrument, en italiensk cello som är över 400 år gammal.
– Jag är väldigt lycklig över den. Min cello har en vacker, sjungande A-sträng, men har samtidigt en rå kraft i sig. Det är något jag älskar, och behöver i mitt spel för att gå mellan det sofistikerade och riktigt råstyrka.