Vi sitter vid ett bord i vardagsrummet på Bråbogatan i Röda stan, där hänger målningen av Peppe Östensson som pryder omslaget till den nyutgivna diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”. En elegant kvinna håller nonchalant i något som inte alls är en käpp, som man kan tro, utan en död huggorm.
Stina Nilsson Bassell gillar dubbelheten och överraskningseffekten i målningen hon köpte för 30 år sedan. Det lite motstridiga pekar mot något som hon också eftersträvar i sitt skrivande.
– Jag vill rucka på perspektiven. När jag skriver tvingar jag mig att tänka lite omvänt, säger hon.
– En kompis till mig tyckte att sekatör lät så otrevligt, men att jämna till något kan ju också vara fint. Det kan vara både och. Jag leker med orden och vill tänja på bokstäverna.
Stina Nilsson Bassell är utbildad journalist och har en bakgrund som frilansande radioreporter. Redan i tonåren älskade hon att skriva, men det var först på senare år – efter att hon överlevt två hjärnblödningar – som hon blev författare. Nu har hon gett ut elva böcker: sagor, diktsamlingar och romaner.
I den senaste boken har hon och förlaget gjort ett urval av dikter från de tidigare diktsamlingarna "Eldens aska", "Vattnets ådra" och "Luftens sötma".
– Jag hade inte ens en boksläppsfika för dem. Det var så mycket annat då. Men nu får dikterna revansch, säger hon.
De samlingarna hade inget övergripande tema. Utifrån de egna känslorna och perspektiven vill hon komma åt det allmänmänskliga i sina dikter. Spegla hur livet går upp och ned. Naturen och vardagen med alla dess nyanser och hisnande kontraster.
– Jag går in i känslan. Jag skriver både om det lilla och om det stora. Vi människor är ju både små i det stora världsalltet men också stora i det lilla. Det är häftigt.
På senare år har Stina Nilsson Bassell framför allt skrivit romaner, men hon har också börjat blicka tillbaka på sitt eget liv i en självbiografi med hittills 150 sidor.
– Men det är lite jobbigt. Det är mycket skönare att gå in i en fiktiv värld. Jag tycker om de långa berättelserna där tusen trådar vävs samman.
Men på grund av värk i arm och nacke har hon den senaste tiden haft svårt att arbeta vid datorn längre stunder. Det öppnar för att försöka hitta tillbaka till poesin.
– De bästa formuleringarna brukade komma till mig i duschen, när jag satt och solade eller skulle somna. Men de har inte gjort det på ett tag. Jag hoppas att jag inte har förlorat den känslan.
I nästa stund berättar hon entusiastiskt om idén att skriva en roman om tre kvinnor i släkten som levde under olika sekel.
Där, vid matbordet på Bråbogatan, ger författaren med sin livliga energi inget intryck av att hennes kreativitet någonsin sinar.