En fantastisk underhållare

Garry Lee Taylor hyllar Elvis på sitt eget sätt. Läs vad Fredrik Forsberg tyckte om showen.

31 mars 2014 07:51

”The King And I”
Plats: Teatersalongen, Motala Convention Centre.
Publik: Cirka 400 personer (fullsatt).
Medverkande: Garry Lee Taylor, Peter J. Lenz, Tanya Tanita Taylor och Jonathan Lindh.

 

 
När jag möter fenomenet Elvis Tribute Artists blir jag alltid väldigt skeptisk. Erfarenheten säger att det oftast tenderar att bli mer parodi än faktisk hyllning till en av musikhistoriens största artister. I min värld är det bara provocerande att se dessa självsäkra, ofta överviktiga snubbar i för tajta munderingar svänga med höfterna, grimasera och mumla med en uppenbart tillgjord stämma.

Men det finns trots allt några som tar sig an detta svårbemästrade projekt och gör så med både respekt och värdighet. Till dem hör Newcastlesonen Garry Lee Taylor. Han är ansedd som en av världens absolut bästa Elvis Tribute Artists och det är fullsatt i Teatersalongen när han intar Motala Convention Centre med sin nya hyllade show ”The King And I”.


Hela konceptet är allt annat än alldagligt, trots de glamorösa kostymerna och den pompösa Las Vegas-inramningen. Elvis låtskatt varvas med komiska inslag i sann brittisk anda vilket kan tyckas märkligt men fungerar utmärkt, som när ett vattenpass blir ”Rakvatten” och en liten häst med en stor fluga runt halsen blir en ”Hästfluga”.


Garry Lee Taylor är lika mycket komiker som musiker och får publiken att både skratta och sjunga. Han gör sin egen grej och är helt enkelt en fantastisk underhållare.

Minnesvärt under kvällen är ”Don’t Cry Daddy”, som duett med Tanya Tanita Taylor, bakgrundsvokalist och dotter till Garry Lee, ”It’s Now Or Never (O Sole Mio)” med intro av Jonathan Lindh som imponerar stort samt ”I Just Can’t Help Believing” där Taylor gör en fantastisk sånginsats. På scenen finns även gitarristen Peter J. Lenz som håller hög klass kvällen igenom.


I mitt tycke är dock Garry Lee Taylor inte slående lik Elvis. Även om rösten är väldigt bra, speciellt i de lägre partierna, är han ändå ganska långt ifrån samma röstarsenal när det gäller att nå de högre tonerna. Men det är trots allt en hyllning, ingen imitation. Som han själv säger: ”I’m not tryin’ to be Elvis. There’s only one Elvis.”

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Fredrik Forsberg