P3-profilen: Jag är ingen MVG-pluggis

"Ankra" säger Linnea Wikblad. Det närmar sig lunchdags och efter att ha sänt Sveriges Radios "Morgonpasset", klockan 06.00 till 09.00 skulle man kunna tro att hon har slut på ord, eller åtminstone gått ner i varv som en ordentligt nedväxlad motor. Men nej. Hon talar lika kvickt som i Radiohusets studio 61.

Just denna morgon fick programledaren David Druid migrän och var tvungen att avbryta och gå hem. Bisittare Wikblad fick "ankra", en roll som hon i flera P3-program under många år hade själv – innan hon brände ut sig, men det återkommer vi till senare.

Nu trivs hon hursomhelst på bisittarplats.

– En av de saker som jag gillar med "Morgonpasset" är att det är väldigt mycket improvisation, väldigt mycket uppstuds, det handlar om att vara en personlighet på plats som tar i saker här och nu, det är inte manusförberedelser och repa, man måste vara på hugget i stunden, kunna spinna vidare på grejer.

Retar gränsen

Som ett slags yttre bekräftelse på sin kvicktänkthet vann hon i våras förstapriset i SVT:s humortävlingsprogram "Bäst i test". I "Morgonpasset" gillar både hon och David Druid att utmana gränsen för vad som får sägas och göras.

Efter många års radioerfarenhet tycker hon sig ha en hyfsad inre kompass, men har ändå ångest efter nästan varje sändning – dock inte efter utläggningen om hur gynekologer ibland luktar på sina händer efter att ha undersökt kvinnors underliv. Inte heller över den egna reaktionen på en felaktigt dödförklarad kvinna i Ecuador som knackade inifrån likkistan och därmed stoppade begravningen: "Varför känns detta typiskt Latinamerika?", undrade Linnea Wikblad. Nu konstaterar hon att det var ett kanske tveksamt utfall som hon inte fick tillfälle att ro iland.

– Jag hamnar ofta i diskussioner om manligt och kvinnligt, jag är feminist men jag gillar att generalisera för humorns skull, också för att det i min kontext varit väldigt fult och känsligt att generalisera. Samtidigt är det kul att pappor är besatta av termostaten. Det är kul! Det bara är så, många känner igen sig. Det är kul att många kvinnor samlar på änglar, kossor och grodor, säger hon och tillägger:

– Det är kul att killar tar av sig sin tröja på ett speciellt sätt och att tjejer aldrig kan komma till saken. Det är jättegeneraliserande ibland, plumpt och hej och hå, med det händer något när man vågar peta lite i de där grejerna.

Väckte twitterilska

Några dagar tidigare har hon gjort en twitterefterlysning efter män i "horiga" glansiga fotbollsshorts. "Det är som att ni inte VILL ha samlag. Jaja nej det måste man inte, ni gör som ni vill, det har ni alltid gjort" skrev Wikblad och lyckades väcka twitterilska.

TT: Är du inte rädd för att bli sexistisk?

– Jo men jag är nog rätt sexistisk, jag har aldrig hävdat att jag är en duktig och bra människa. Det ska gudarna veta.

Som "högljudd kvinna som tar tar plats" får hon applåder för att ligga rätt i tiden, men upplever också att hon samtidigt tillskrivs ett slags godhet – eller att hon skulle vara duktig och viktig – som hon tycker sig ha svårt att leva upp till.

– Jag är ingen bra feminist, jag är absolut sexistisk och rasistisk emellanåt, jag är ingen MVG-pluggis i hur man ska vara som människa, men det är klart man gör så gott man kan.

Hösten 2019 drabbades hon av konstiga fysiska symptom som inte berodde på borrelia, ALS eller hjärntumör, vilket hon trodde själv, utan på utbrändhet – "det absolut värsta jag varit med om". I Kristoffer Triumfs podd "Värvet" har hon berättat om hur "ett helt nervsystem hade ballat ur" och om hur hon tog sig tillbaka. Hon blev sjukskriven fram till våren 2020.

Nu jobbar hon som tidigare, men ändå inte. I "Morgonpasset" är hon bisittare i stället för ankare och på fritiden jobbar hon medvetet på att försöka vara långsam.

– Det finns människor som är snabba i sin person, pratar snabbt, går snabbt, jag är verkligen en av dem. Jag upplever att jag får anstränga mig för att bara vara lite långsam generellt, sakta ner lite och släppa på kontroll.

Vara i tystnad

"Att vara i tystnad", är för Linnea Wikblad ett nytt fritidsintresse. Hon försöker inte längre alltid ha folk runtomkring sig, lyssna på radio eller vara på nätet:

– Nu är jag kanske hemma och bara sitter en stund. När jag kör bil har jag ingen musik på, det tycker jag är skönt.

TT: Är du rädd för att bli utbränd igen?

– Inte så mycket, men jag flyttade för inte så länge sedan och då var jag helt slut efteråt: ljudkänslig, orkade inte svara på sms. Men konvalescenstiden är mycket kortare nu än förr. Nu behöver jag kanske en dag eller två, tidigare behövde jag en vecka.

Framtiden då? Linnea Wikblad talar om Radiohusets slitna studio 61 som sin korkek – trots trasiga kaffemaskiner, slokande mikrofon och en kontorsstol som läcker skumgummi. Tv-studiokameror däremot "bränner i huden".

Samtidigt är det inte uteslutet att hon en dag får ett eget humorprogram i tv. Även om hon inte har något nytt uppdrag som hon får berätta om är en egen pratshow i rutan kanske en hemlig strävan?

– Nej, men jag är medveten om faran.