Laleh vill bara vara sig själv

– Det är väldigt svårt att genomföra en så stor grej med så många inblandade. Men jag har velat göra det här så länge och är jätteglad att jag vågade ta risken.

Sedan snart två år bor och verkar Laleh i Los Angeles. Men inför turnén är hon tillbaka i Sverige för att planera och förbereda allt in i minsta detalj. Tidigare under sin karriär har Laleh varit väldigt restriktiv med intervjuer, men nu tar hon emot avslappnad och glad i en ombonad hotellsvit vid Mariatorget på Söder i Stockholm.

– Alla arrangemang ska finnas med noter för de klassiska musikerna, så har jag aldrig jobbat förut, förklarar hon.

– Och hur får man till en konsert som går från rosa pop till klassiskt allvar? Jag gillar att leka med kontrasterna och allt det där ryms i mig som person och som artist.

Magiska ögonblick

Arenaturnén "Kristaller" är uppkallad efter Lalehs sjätte album som släpptes i september. Den startade i Göteborg 28 oktober och avslutas i Karlstad 27 november. Totalt blir det nio konserter och 25 november är det turnéstopp i Linköping och Saab arena.

Mötet med publiken är något som Laleh ser fram emot.

– Ja, det är en lång väg fram till att man står där på scenen. Man jobbar hårt för det där ögonblicket då allt känns rätt och man sjunger precis det man vill sjunga. Det är magiskt.

Men de magiska ögonblicken finns också i studion.

– När jag skriver någonting och känner att, oj, det här betyder nåt. Det känns rent fysiskt – jag får gåshud, blir glad eller ledsen.

Är det stor skillnad att arbeta i Los Angeles?

– Nej, studiorna ser likadana ut överallt. Men för mig som musikproducent har det varit spännande att titta in bakom kulisserna i überpop-världen. Jag har lärt mig jättemycket men faktiskt också imponerats av att jag själv visste ganska mycket när jag var 15 år och bestämde mig för att producera min första skiva.

– Då var jag tvungen att lära mig tekniken från grunden, det tog flera år. Men nu är jag glad att jag orkade ta den långa vägen, för det gör att jag nu kan fokusera mer på musiken.

Just det att göra allting själv har blivit något av ett signum för Laleh.

– Jag får ofta höra att jag är kontrollfreak. Men det handlar inte om det, det handlar om makt. Visst kan det vara bra att jobba med exempelvis en producent man gillar för att verket ska bli bättre, men det är inte värt att leva ett liv i maktlöshet för att få vara artist.

Men nu är du producent åt andra artister. Hur lyhörd är du då?

– Jag har fått höra att jag är väldigt lyhörd, för lyhörd faktiskt. Men jag tror att det finns något viktigt och vackert i varje människa. Och jag är intresserad av det mötet, inte för att jag är snäll utan för att det är ett forskningsarbete. Jag är mer som en regissör: "Okej, jag ska jobba med den här artisten, vad ser jag för bilder framför mig?".

Som exempel berättar Laleh om flickidolen Shawn Mendes som är en av de artister hon arbetat med. I en låt sjunger han "She's not even drop dead gorgeous / But she kills me anyway".

– Jag såg scenen framför mig när flickorna står där i publiken och skriker och för en stund kan känna att de duger fast de inte är skitsnygga.

– Men det är inte moralen eller principerna som är drivkraften, utan min nyfikenhet. Och faktiskt skickligheten och hantverket som jag övat upp och har talang för. Det känns bra att använda det på ett positivt sätt.

Hoppfullhet

Hela tågresan från Linköping har jag lyssnat jag på Lalehs nya album "Kristaller" och slagits av den hoppfullhet som ryms i både text och musik.

För du vet, ja du vet att det väntar nåt mer

Efter natten så kommer ju dagen

För du ser, ja du ser att det väntar nåt mer

Bortom burkar och bänkar i staden

Det kommer aldrig bli som förr, nä

Bara bli bättre, bli bättre

(ur "Aldrig bli som förr")

Är det viktigt för dig att förmedla hopp?

– Ja, jag tror att det har blivit det. När jag ser tillbaka kan jag se det som ett mönster. Det som jag varit mån om, den där kärnan – en stor del av den är hoppet. Jag förstår även ältandet och sorgen. Men man måste sätta den i ett perspektiv och också se allt det man kan vara tacksam över.

Detta sagt av en ung människa som mist både sina föräldrar och sin storebror. Hon är den enda som finns kvar av den familj som flydde från Iran, när Laleh bara var ett år. De levde under svåra förhållanden i Minsk i dåvarande Sovjetunionen under flera år och kom så småningom via Östberlin till en flyktingförläggning Tidaholm.

Lalehs pappa dog redan 1994 i en drunkningsolycka. Det var på grund av hans politiska engagemang som familjen var tvungen att fly från Iran – men han var också författare och poet.

– I pappas släkt är i princip alla poeter, så jag har ju fått det därifrån. Jag funderar hela tiden på vad livet är och vad det är att vara människa. Fast det är inte något jag pratar om jag när jag fikar eller dricker vin med folk. Men i min musik gör jag det, där blir jag gärna filosofisk.

Sorg och tomrum

2013 avled Lalehs mamma och bollplank i cancer. Sorgen och tomrummet efter henne beskriver Laleh på nya albumets titelspår, men också här är hoppet i högsta grad närvarande:

När paraden har tystnat i fjärran

och klockor och sånger vikt av

fylls salen upp med kristaller

som du lämnade kvar

När allt man försöker att säga

finns i en tyst minut

världen är full av kristaller

och aldrig mer som förut

(ur "Kristaller")

– Kristallerna är de där små glimtarna av sanning man får, och så plötsligt är de borta igen. Det är inte sorgen som intresserar mig utan de där ögonblicken.