Imperier byggs upp, lever och dör ut. Det har historien lärt oss och så var det med faraonernas upphjöda riken, Inkas mäktiga statsbildning och det som skulle bli det tredje riket slutade i sargat Europa där det rådde kaos, kris och helvete.
Ghosts mastermind är Linköpingskillen Tobias Forge. Han är ensam härskare och i sitt spökrike bygger han världar, historier skrivs och scenarier lyfts efter vad han vill berätta. Allt är alltid tydligt uttänkt och när du läser detta är han redan åratal fram i historien om Ghost. Lite som ett drama av Shakespeare, korsat med Wagnerskt sinne för drama och som väl är, en stor portion humor som ur ett klassiskt skälmspel av Moliére har han byggt upp de senare plattorna.
I samtal med sina fans brukar han benämna sina konserter som ”Ritualer”. En egentligen helt naturlig sak oaktat om det är Ghost, Miriam Bryant eller Wiener Sängerknaben som håller taktpinnen. En konsert följer en nästintill liturgisk ordning och så har det varit sedan Elvis allra första höftjuck.
Vi har den som ska dyrkas, Papa Emeritus, (Forge), vi har hans gudstjänstpersonal (de namnlösa spökena) och vi har de som kommit för att vara med om något utöver sitt vanliga liv, det vill säga, publiken.
Inget av detta är nytt. Vi har sett och upplevt det inom operan, teatern och filmen. Alice Cooper gjorde 1975 succé med albumet ”Welcome to my Nightmare” som just handlar om något numera så aktuellt som psykisk ohälsa. En hårdrocksmusikal förklädd till skräck.
Men ingen har gjort det under modern tid. Visst, många skräms av anonymiserade musikers spelades aggressiv musik i stil mig Iowa nonetten Slipknot men det är inte den väg Forge valt att gå.
Musiken har flera dimensioner och kan variera från klassisk och murrig hårdrock i stil med danska Mercyful Fate till rent poppiga låtar med samma melodikänsla som Björn och Benny. Den nordiska melodikänslan finns i vårt DNA.
Det gäller att locka och förföra med speglar och rök. Synar man en del detaljer i klädsel, scendekor och annat är det inte att tvivla på att det bor en lokalpatriot i Forges hjärta. Linköpings domkyrka finns med här och var, de blyinfattade fönstren i samma byggnad tar plats på scenen. Östergötlands vapen och Linköpings stadsvapen finns med även de. Det är sånt vi östgötar gillar lite extra och folket på andra sidan det stora vattnet finner exotiskt.
Hela tanken men en satanistisk påve och avgått är både genial och på samma sätt stötande. Det var även fram till 2013 en ren omöjlighet då man endast lämnar den heliga stolen i en kista. Att en påve avgått hade inte hänt på 600 år när Benedictus XVI sa upp sig, den förste påven som slutade gjorde det för nära på 2000 år sedan. Med andra ord, det är högst ovanligt och kanske skakade det om spökslottet. I annat fall blev man sannspådd och det kan ha triggat fram den något mer pojkaktige Cardinal Copia som gjorde entré 2018.
Själva successionsordningen bland de påvar och den kardinal som hittills styrt i spökhuset är nog uträknad och övertänkt samt att denna alltid ger bandets publik något nytt att titta på som Kiss gjorde på 1970-talet då varje platta presterade bandet i nya dräkter. Som ung kille hemma i pojkrummet på Skännigevägen 14 i Fornåsa ägnades dagar åt att skärskåda omslagen till ”Destroyer” 1976 och ”Love Gun” 1977.
Det är precis vad Tobias Forge vill ge sin publik. Det han, som är född 1981, hann att uppleva innan internet, socialmedia och skvallerforum förstörde rockens magi och lockelse precis som man kunde bli förförd av en nya Star Wars film, skräckfilm och serietidningar. Det man skulle kunna kalla för lättsmält trams men då har man nog aldrig sett en dokusåpa eller mello.
Ghost är högkvalitativ underhållning på alla nivåer. Framför allt när det kommer till det låtmässiga. Det hörs ofta saker som att det inte är hårdrock, eller tillräckligt tufft. Det är möjligt men siffror på Spotify talar sitt tydliga språk med flera låtar som närmar sig ofattbara hundra miljoner lyssningar.
I och med ”Impera” gör Ghost sitt musikaliskt med avancerade album. Det är inte samma sak som att det skulle vara svårlyssnat med senaste låten “Twenties” låter som något förvridet som skulle platsat i musikalen ”Spelman på taket”. Intressant är även de olika låtskrivarsamarbeten det bjuds på här, mest uppseendeväckande är det med Jocke Berg från Kent. '
Ghost bygger inga luftslott.
Jerry Prütz
Kulturjournalist, musiker och låtskrivare