Det är inte utan att jag hajar till när han svarar i telefon.
– Hej, det är Bo Åkerström.
Den är så oerhört bekant, rösten. Under många år har Torsson varit ett favoritband för vår familj, framför allt i bilen på semesterresorna, där vi sjungit med i låtar som ”Sjöbo havsbad”, ”Volleyboll-Molly”, ”Herreje” och många andra. När jag nämner det skrattar Åkerström och låter nöjd och glad.
– Det är många som sagt att vår musik är semestermusik.
Torsson släppte sitt första album ”Att kunna men inte vilja” 1980 och är ett av få band som verkligen förtjänar epitetet kultband. De har alltid gjort något helt eget, musik med avstamp i rock och country med egensinniga texter kring vardagliga händelser. Om man tittar tillbaka på deras repertoar så upptäcker man kopplingar till oräkneliga platser, från att de fick sitt genombrott med ”Klippan centrum”, en svensk variant av klassikern ”Kansas city”.
– Vi, eller kanske mest jag, var inspirerade av amerikansk folkmusik ock rock, där man slänger sig med ortsnamn och sjunger om att resa med bil eller buss över kontinenten.
Och jodå, bland alla orter som Torsson sjungit om finns Motala. Detta i låten ”Sverige” från debutplattan, där man nämner en familj vid namn Hagelberg och konstateras att gikt botas i Medevi.Hur är det, känner du en familjen Hagelberg i Motala?
– Nej, det finns ingen verklighetsförankring. Det var jag och Hans Dahlén som skrev den låten, namnet hittade vi bara på, fast nu när jag googlar ser jag att det finns några Hagelberg i staden!
De geografiska inslagen i hans texter har avtagit nå-got på senare år, men han medger att det är ett område som intresserar honom.
– Jag tycker att det är kul med kartor.
Bo Åkerström är en kontrasternas man. Torsson är en fritidssysselsättning, till vardags är han professor i infektionsmedicin vid Lunds universitet. Han var, påpekar han, verksam vid universitetet redan innan han började i bandet.
– Det är inget ovanligt att man jobbar med något annat och inte kan försörja sig på musiken.
Bo Åkerström har hunnit bli 61 år, men gnistan finns kvar.
– Vi blir bara bättre och bättre, utvecklas hela tiden. Då är det svårt att sluta.
Samtidigt har det, förklarar han, blivit svårare att ställa sig på scenen. Om man går tillbaka 20 eller 30 år så spelade bandet inför en stående publik.
– De skrek, hoppade, tjöt och klappade. Nuförtiden spelar vi alltid för en sittande publik. Der sitter i salonger med röda manchestersitsar eller ätande kring bord och när man anstränger sig så får man nästan ingen respons.
Han gillar ändå situationen.
– Vi gillar utmaningar. Det är nog vår grundtes.
Torsson kallar sig det fjärde bästa bandet i Lund, vilket också är namnet på en av deras plattor. De slås, om man får tro Åkerström, endast av The Sinners, Langhorns och Damn (även kända som Timbuktus band) .
Vilka ligger efter er på listan?
– Haha, det vet jag inte! Det finns nog inte fler bra band i Lund.
Den 5 december spelar Torsson på Kulturakademin. Säkerligen hoppas många inbitna fans på att få höra bandets klassiska jullåt, ”Rolf Ren”.
Kommer ni att köra den?
– Nej, jag tror inte det, säger Bo Åkerström, men till-lägger fundersamt:
– Fast det är ingen dum utmaning!