Mattias Eriksson är utbildad snickare och arbetar på Motala kommuns fastighetsservice. Mattias och hans hustru Maude sålde 2014 sitt hus och flyttade in till centrala Motala. En dag gick Mattias förbi Folkuniversitetet och tog med sig en broschyr till Maude, en kurs i oljemåleri.
– Hon har alltid velat måla i olja, så jag tog hem broschyren till henne och sa att nu har du chansen.
Men det var till henne – har du har aldrig varit sugen på att måla?
– Nej, aldrig.
Vad hade du för betyg i teckning när du gick i skolan?
– Det kommer jag inte ihåg, knappt en etta. Jag var inte intresserad. Det var idrott som gällde. Teckning kom inte så högt upp på listan precis.
Men det var inte Maude som anmälde sig till kursen i oljemålning utan det blev Mattias som tog initiativet och fick sin fru med sig. Kursen var nere på Konsumringen, Kulturverkstan K-ringen.
– Han som ledde kursen har en stor del i min framgång, Peter Hjelm. Han har varit kanon genom åren. Jag tror aldrig han gjort ner något jag gjort. Däremot har han på ett fint sätt sagt: "men om du gör så här i stället". Så på den vägen är det.
Maude valde att inte fortsätta med måleriet men Mattias hängde i.
– Ja, jag fortsatte och efter kursens slut var vi ett gäng som fortsatte att träffas och måla. Peter har varit lite sammankallande kan man säga. Så vi är ett gäng på 12 stycken som målar fortfarande, typ säsongsvis. Åldern spänner mellan 27–80 år och vi kallar oss Verkstadsmålarna. Vi är så fruktansvärt olika och de här människorna skulle jag förmodligen inte ha träffat annars.
Men från att aldrig ha sysslat med måleri så måste det varit något där som fick dig att tända till?
– Ja, jag tyckte det var roligt från första början. Även om det då liknade skit. Första tavlan jag gjorde kan jag se på i dag och tycka den är så där. Jag vill gärna rita upp och ha en plan från början. De saker som jag är nöjd med är då jag arbetat på det viset.
Mattias beskriver sin inlärningskurva som brant. Han kommer in på ämnet talang när han försöker förklara vad det är som driver honom, som stimulerar hans måleri.
– Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Det är kul att folk tycker om mina tavlor, vilket ger en boost, men det har aldrig varit huvudsyftet. För mig har måleriet varit och är en avkoppling. Mer och mer en passion. Jag har höga krav på mig själv och så har jag hustrun som är en brutalt ärlig kritiker. Det högaktar jag henne för. Peter och målargänget är ju en del av det också.
Har du några förebilder?
– Det är många men en som jag tycker gör fina tavlor, även om det inte är just mina motiv, är Vladimir Volegov. Mycket kvinnobilder men påklädda sådana. Jag gillar ljuset i hans bilder.
Musiken är ett stort intresse i Mattias Erikssons liv också. Ungefär samtidigt som han började måla så gav han sig i kast med att lära sig spela gitarr.
– Gitarren spelar jag bara på när jag är ensam hemma, skrattar han.
Han blev i det närmaste intjatad i att lämna in en tavla till vårsalongen av sin ex-svåger som varit på Liljevalchs och tyckte att Mattias mycket väl skulle platsa där men han tvekade ändå att anmäla sig.
– Då sa hustrun att jag skulle skicka in för det enda som kunde hända var att jag fick ett ja eller ett nej. Så jag gjorde det och det gick vägen. Det känns lite overkligt kan jag säga. Jag börjar nog förstå att det är rätt så stort vilket jag inte gjorde när jag anmälde mig.
