– Tanken på att dö så. Att bli typ kvävd till döds inifrån, nä, herregud, nä, nä.
Marlene Ökner tystnar och skakar bara på huvudet för några sekunder. Så tittar hon upp och ett leende sprider sig över hennes ansikte.
– Jag hade tur, säger hon sen.
Åtta månader har gått sedan den där varma julidagen i fjol då Marlene blev biten av en skallerorm. Sviterna av giftet den sprutade in i hennes kropp dras hon fortfarande med.
– När jag blir trött så får jag fortfarande nervryckningar. Neurologerna säger att det kanske går bort inom ett år eller så går det aldrig bort.
Vi backar bandet till den där soliga sommardagen. Marlene och filmteamet befann sig på Disneys ranch en bit ovanför Los Angeles. Första scenen i filmen skulle spelas in och Marlene gick med regissören igenom vad som skulle göras. När de gick genom det höga gräset där hon skulle springa i scenen hörde hon ett surrande och i nästa sekund kände hon hur det högg till i foten.
– Först trodde jag att jag blivit biten av två getingar. Men jag var så fokuserad på vad vi gjorde så jag tänkte inte mer på det. Visst det gjorde ont, men som skådespelare så kan du ofta jobba under ganska obekväma förhållanden. Så det skulle jag väl klara tänkte jag. Men för varje del av en sekund som gick så gjorde det bara ondare och ondare och när jag tittade ner så såg jag två hål i foten som det kom blod från. Så min första tanke var att jag blivit biten av en vampyr. Sen vände jag mig om och tittade bakåt. Då såg jag ormen, eller jag såg bara skallran först. Sen var det en massa svordomar i huvudet och min första tanke var att jag måste till sjukhuset.
Det skulle dock dröja innan hon kom dit. För ingen i det panikslagna filmteamet tänkte på att ringa efter ambulans. Det var först efter att de fört Marlene till ranchens huvudbyggnad som det uppdagades att ingen larmat.
I det läget kände Marlene redan av giftet som nu spred sig i hennes kropp.
– Det tog bara ett par minuter innan det började sticka i läpparna. Då kände jag att det här är inte bra. Jag ringde min man, för jag kände att jag kanske inte kommer klara av det här, så jag ville berätta för honom. För varje minut som gick sen blev det bara värre och värre och värre. Det var som att gå från det friskaste du har varit i hela ditt liv till det sjukaste du varit inom tio minuter och det var otäckt för det kom inifrån. Kroppen blev förstörd inifrån liksom.
Nästan en timme hann gå efter att skallerormens huggtänder trängt in i hennes fot innan hon rullades in på sjukhuset. Vid det laget hade flera av hennes kropps funktioner slagits ut. Hon kunde inte längre kontrollera sitt tal och hade svårt att göra sig förstådd med sjukvårdspersonalen.
– Det var som någon sci-fi-grej som kommer in och tar över din kropp inifrån. Det gjorde så jäkla ont och jag vet att jag tänkte att får jag inte hjälp så kommer jag att dö. Nervgiften som ormen sprutade in tar över dina muskler. Så mina tår dansade i 48 timmar och de som såg mig sa att det såg ut som jag hade djur som kröp under huden i ansiktet, berättar Marlene och låter fingrarna vandra över ansiktet för att visa hur det såg ut.
Så fort läkarna fått klart för sig att det var en skallerorm som bitit henne så gavs hon dropp med motgift. Frågan var bara om hon skulle hinna få i sig tillräckligt mycket innan kroppens vitala funktioner skulle slås ut. Vid det här laget hade hon svårigheter att andas och kunde inte svälja.
– De kan ju inte trycka in allt motgift på en gång för då dör man av det. Så jag låg på akuten i 45 minuter och det blev värre och värre och värre. Jag hade ju dropp och de kollade hjärta och så. Men det är inte mycket mer de kan göra än att bara se dig bli sämre och sämre. Jag frågade läkaren gång på gång "Kommer jag klara det här?" Men han svarade bara: "Vi gör allt vi kan för dig." Det var ju inte vad jag ville höra, säger hon och berättar att hon fått veta att en dos motgift kostar 10 000 dollar.
Det behövdes 36 doser och fyra dagar innan kampen var vunnen och Marlene kunde lämna intensivvårdsavdelningen. Ytterligare två dagar senare kunde hon lämna sjukhuset. Då var hon långt ifrån återställd.
– Då kunde jag inte gå själv utan jag gick med rollator. Det tog mig en månad innan jag kunde gå runt kvarteret själv och jag kunde inte jobba på två månader, säger Marlene som skrattande berättar att den hemska upplevelsen gett henne ett nytt intresse.
– Jag har faktiskt blivit väldigt intresserad av ormar.