I maj avled en författare, bildkonstnär och vissångerska som nog var lite glömd, men som jag råkade höra på LP-skiva hemma hos någon i slutet av 1970-talet. Jag fastnade för hennes säregna röst.
Elisabeth Hermodsson blev 89 år och hennes sånger sjungs ofta av körer, har jag förstått. ”Vakna först i sommartid” är en sådan. Hon skrev redan på 1960-talet om miljöhot och feminism. Halva året bodde hon på Fårö och hennes visor är präglade av den öns egenartade landskap och stämning. I Elisabeth Hermodssons dödsannons står den här dikten:
"tycks dig att tiden/är utanför tid/att dagen står still/i din hand/då är det på fararnas ö/som din frid/är given av himmel/och strand"
Fararnas ö är alltså Fårö; namnet har inget med får att göra. ”Tiden är utanför tid, att dagen står still i din hand”. Jag minns mycket tydligt att jag kände precis så när det var sommar, jag var ett litet barn, jag var hos min mormor och morfar nära Nässja söder om Vadstena. Jag formulerade det förstås inte så. Men det gjorde Elisabeth Hermodsson.
Och så ska sommaren vara; allt stannar upp och bara står alldeles stilla, åtminstone några minuter, några timmar. Ska man klara av tidens alla fasor, all dumhet och vilsenhet som leder till obegriplig grymhet vill det nog till att man försätter sig i det tillståndet en stund, och varför inte när man ändå har semester.
Lästips inför sommaren måste jag ju komma med. Jo, jag har plöjt Tommy Berggrens bok om sig själv, ”Tommy”. Rolig, häpnadsväckande, egotrippad, skrytsam och odräglig text. Man kan inte komma längre från Elisabeth Hermodsson, om jag säger så.
Men boken är oemotståndligt kul att läsa; Tommy Berggren är ju en stor berättare. Dessutom är han mitt i allt emellanåt paradoxalt insiktsfull i sina tankar om skådespeleri, teater och film. Och nog har han tagit för sig av livet. På ett sätt som måste ha lämnat spår i andra människor, vilket han borde plågas av om han inte vore så egocentrisk.
Stefan Spjut är Sveriges Stephen King, men jag tycker han skriver ännu bättre. ”Stalpi” handlar om oknytt och troll i norra Sverige och det är märkvärdigt att han kan få historien att vara helt trovärdig och riktigt skrämmande.
Till sist vill jag överlämna några tips på musik du inte trodde fanns men kanske skulle tycka om:
Minns du The Monkees? Om du är född på 1950-talet så gör du nog det. Det märkliga är att de fortfarande håller på och att det inte alls låter som för 50 år sedan, men bra: ”Me and Magdalena” från cd:n ”Good times!”. Lyssna också på Amanda Bergman, ”Windshield” från ”Docks” och den längsta och mest andlösa kärlekssång jag har hört: ”Just” med David Lang. Nästan 13 minuter lång – och den får tiden att… stanna upp.