Jacques Werup tar avstĂ„nd frĂ„n âatt larma och göra sig tillâ nĂ€r han invĂ€ntar döden.
Man ser det sÄ tydligt i prosatexter och dikter han efterlÀmnade vid sin död i november 2016.
Nu ges de ut i dubbelÂvolymen âRestaurangmusik & Spillaâ.
âRestaurangmusikâ innehĂ„ller korta, sjĂ€lvbiografiska prosatexter. I en av dem förser Werup Shakespeares luftande Ariel, vars namn betyder Guds eld, med tryne. Denna bevingade gris, sinnebild för mĂ€nniskan, ser han flyga âi all sin lĂ„ga magnifikans och höga Maktlöshetâ.
MĂ€rkligt nog lyfts den Âskabröse och en gĂ„ng riksbekante galningen och Âmusikskaparen Johnny Bode ur glömskan denna höst bĂ„de i Werups bok och i en dokumentĂ€rfilm vid namn âIngen tid för kĂ€rlekâ av Bengt Löfgren & Bo Sjökvist.
Bode var, skriver Werup, âtjuv och mytoman, nazist och pornograf. En omyndigförklarad fĂ€ngelsekund, en smĂ„gangster vars livslust var skandalerna.â
En majnatt 1967 sitter 22-Ă„rige Jacques pĂ„ en trasig pinnstol i Johnny Bodes sunkiga lya pĂ„ Norra VallÂgatan i Malmö. I soffan hĂ„ller en gravt berusad Gunnar âSiljablooâ Nilson, jazzÂmusiker pĂ„ deken, pĂ„ att tutta eld pĂ„ sig, nĂ€r en brinnande cigarett trillar ur munnen pĂ„ honom.
Werup frammanar bilden av hur den elegant klĂ€dde âSiljablooâ innan gryningen ligger nedsölad och misshandlad pĂ„ âden obeskrivligt skitigaâ toan.
Under natten intrĂ€der Blöffe âen lĂ„nghĂ„rig och tatuerad ynglingâ, medÂförande en svart amerikan han kallar Jimmy.
Denne har spelat pĂ„ ÂLogen, musikstĂ€llet pĂ„ modet i Malmö. Nu vill han âköpa grejerâ hos Bode.
Jimmy faller i hysteriskt skratt nÀr den trinde Bode sjunger vid pianot, sliter ner en gitarr frÄn vÀggen och börjar improvisera tills han stampar instrumentet till kaffeved, strör sedlar över Bode och drar med Blöffe.
EfterÄt fÄr Werup veta Jimmys namn. Det Àr Jimi Hendrix. Innan natten var slut hann ikonen ocksÄ slÄ sönder sitt motellrum i Malmö.
Blixtrande berÀttas historien.
Jazz blev Werups livsluft. Den uppslukade honom tills litteraturen frĂ„n 1975 blev hans andra mani. âVad jag inte förstodâ, Âskriver han om jazzen, var att âjag klĂ€dde mig i tvĂ„ngströjaâ. Och det tog 30 Ă„r, berĂ€ttar han, innan âjag verkligen fattade hur skrivandet liknade en sjukdom som hade prĂ€glat hela mitt livâ.
Texterna berÀttar om uppbrott frÄn ett 30-Ärigt Àktenskap, om den förtjusande moster Lotti i Paris och om morfadern Jean Nessim, den förste storhandlaren med orientaliska mattor i Sverige.
Med mostern var det sÄ att hon förbluffade den unge Jacques med att veta att Charlie Parker var i Sverige 1950. LÀngre fram gjorde hon honom mÄllös en gÄng till genom att anförtro honom att hon inte var oskuld.
Oskulden rök i Lund 1950 och mannen som stal den dog i en trafikolycka pÄ vÀg frÄn henne till en Charlie Parker-konsert i Stockholm.
Först och sist stĂ„r texterna âGubben kommerâ och âGubben gĂ„râ. Gubben som kommer Ă€r den gamle Gösta Gustaf-Jansson, en gĂ„ng en av Bonniers sĂ€ljande författare, nu en pest nĂ€r han dyker upp med sitt Ă„rliga manuskript. Werup rĂ„kar höra förlagets mĂ„nga dörrar diskret stĂ€ngas för den gamle och lovar sig sjĂ€lv âatt aldrig ⊠Äterkomma som tiggareâ. Givetvis nĂ€mner han namnet pĂ„ Gustaf-Janssons hit: romanen âGubben kommerâ.
Gubben som gĂ„r Ă€r Werups gode vĂ€n, 85-Ă„rige poeten Lasse, nĂ€mnd utan efternamn. âEn kvĂ€ll nĂ€r jag genom mĂ€rg och ben i kroppen förstĂ„r att det pĂ„ allvar blivit sent pĂ„ jordenâ, knackar Lasse pĂ„ oanmĂ€ld pĂ„ för att sĂ€ga adjö inför en resa. âOm du dör eller jag.â
âSpillaâ heter diktsamlingen i den postuma Werup-boken. SĂ„ heter ocksĂ„ samlingens sista dikt. DĂ€r stĂ„r: âVi ska ta spillet / --- / med ett slags glĂ€dje / över varandra, trots allt, / nĂ€r vi liksom blĂ„ses / ut, bort.â
SjÀlvrannsakan och försonlighet, ett litet darrande hopp om tillfrisknande och bÀvan inför den vÀntande förlusten och gÄtorna prÀglar dikterna. Allvar och ironi blandas. Och hÀr hymlas det inte med den nÀra förestÄende döden.
â⊠skrĂ€ckslagen / av oro för uppbrottets fasa och ankomstens gĂ„taâ orienterar sig diktaren efter âen tillfĂ€llig kartaâ han inte Ă€r förtrogen med.
Han minns âden sorglösa familjens vardagskĂ€rlekâ och tĂ€nker att man nog mĂ„ste âförljuvaâ bĂ„de gĂ„tor och mĂ€nniskor för att inte âfalla ut i en oĂ€ndlig intighetâ. Hans grundrecept Ă€r tydligt: âAtt Ă€lska nĂ„gon / och att behövas.â
Alldeles naket tar han avstĂ„nd frĂ„n âvurmen för undergĂ„ngenâ.
âMan vill levaâ, det Ă€r hans mantra.
Om sitt liv konstaterar han: âJag Ă€gde allt som pĂ„ jorden förlorasâ och rakt ut sĂ€ger han sig ocksĂ„ vara âmer förvĂ„nad över mina klagosĂ„ngers skönhet / Ă€n över att vara vid liv.â
Och sköna Àr de, hans sÄnger.