Norska Maja Lunde: "Vi är värre än Sverige"

Påståendet att romansvitens fyra böcker slutar med ett skrik får Maja Lunde att protestera.

– Gör den?

"De som valde sin egen tid, sina egna få år, månader, veckor, minuter i stället för all den tid som kommer efter dem. Jag vill straffa dem, vill kasta in dem i framtiden, till min tid, jag vill att de ska se vad de har gjort" utbrister visserligen huvudpersonen Tao i bokens slutkapitel.

Passusen är inte romanens själva slutord utan tio rader på en av över 400 sidor, men i Norge är Taos vredesutbrott det som fått den största uppmärksamheten så här långt, berättar Maja Lunde.

– Det är oftast det stycket som jag blir ombedd att läsa.

Om hundra år

Hennes klimatfinal, "Drömmen om ett träd", utspelas på det trädlösa Svalbard om hundra år. Maja Lunde lyfter in personer från de tre tidigare romanerna, däribland Tao vars ilska gäller oss. Dagen före Maja Lundes Stockholmsbesök har det klimatpolitiska rådet skåpat ut den svenska regeringens klimatpolitik som leder till ökade utsläpp i stället för minskade. Den skarpt formulerade rapporten kommer kort efter FN-organet IPCC:s sammanfattning av klimatforskarnas slutsatser: Agera nu för att undvika katastrof.

Och om Sverige gör för lite gör Norge ännu mindre – eller värre – enligt Maja Lunde. Just denna dag är hon en av 159 norska författare, däribland Karl Ove Knausgård och Ingvild H Rishøi, som publicerat ett upprop mot den norska regeringens beslut att ge tillstånd till att leta efter nya olje- och gasfyndigheter.

– Ni har ändå gjort en del. Vi har gjort mycket mindre plus att vi producerar olja, vi är världens sjunde oljeproducent, vi bär mycket ansvar. Den norska regeringen utlyser nya koncessioner. Detta trots att oljebranschens eget organ säger att vi inte kan göra det, vi gör inte det vi ska. Det är en mager tröst men vi är värre än Sverige.

Borrat ner sig

Även för henne själv har boken varit som ett slags skrik men inte bara. Under sitt tioåriga skrivprojekt, från "Binas historia" och fram till nu har Maja Lunde borrat ner sig i varför just människan blev den art som skulle ändra världen så fundamentalt. Men en kanske ännu starkare frågeställning har varit huruvida vi "har det i oss" att kunna ställa "allt" till rätta? I synnerhet de två sista romanerna, "Przewalskis häst" och nu "Drömmen om ett träd" handlar om det.

– Vi är ju den starkaste arten på jorden, i den styrkan ligger ett enormt ansvar som vi inte helt har tagit. Det är lite som Pippi Långstrump säger, att den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll. Finns den snällheten i oss? frågar hon retoriskt och byter "snällheten" till "hopp".

– Hoppet ligger i handlingen och det är handlingen som vi måste stå för. Och i vilka mänskliga egenskaper är det i så fall som hoppet finns? Det är teman som jag kretsar kring hela tiden eftersom det handlar om våra goda egenskaper – också.

Till dem hör förmågan till kommunikation och kärlek – omsorg. Men Maja Lunde ville att den sista romanen skulle handla om föräldralösa barn som tvingas ta ett mycket större ansvar än vad de borde och vad den utsattheten kan orsaka.

– Det finns många sådana barn även i den västliga världen, barn som får bära föräldrarna mer än vad de borde, som måste axla en vuxenroll för tidigt. Sedan kan man spegla det ansvarsmotivet även i Fridays for future säger hon och börjar citera Greta Thunbergs tal till FN: ”Det här är fel. Jag borde inte stå här. Jag borde vara tillbaka i skolan på andra sidan havet."

Underjordiskt frövalv

"Drömmen om ett träd" är bitvis en thriller skriven med örat mot forskningen, men också utifrån den norska statens globala frövalv som sedan 2008 är insprängt i permafrosten på Svalbard.

– Det är ett superfascinerande projekt, jag visste väldigt tidigt att den sista romanen skulle utspelas där men jag blev först dragen dit för att klimatförändringarna syns så tydligt där. Jag har varit på Svalbard tre gånger och man ser hur isen minskar.

Maja Lunde gillar också fröernas symbolik, ännu mer eftersom odling är hennes eget fritidsintresse. I kontrast till fröernas inneboende hopp stod det tunga i hela skrivprojektet.

– Det har kostat mig mycket. Jag tror inte att jag hade orkat skriva det här om det inte vore för att jag har en ganska ljus grundsyn, säger hon och berättar lite om den förra romanen, "Przewalskis häst", där hon utgick från den verkliga räddningsaktionen av en mongolisk vildhästart.

– Det är spektakulärt vad vi kan göra. Om vi blir modlösa och säger att det inte går, då glömmer vi vad vi är i stånd till.