Alla känner väl numera till Emelie Schepps framgångshistoria. Hon blev Sveriges främsta egenutgivare, och gick från att kränga böcker från garaget – till bokutgivning i 29 länder. Nyligen korades hon för andra året i rad till Årets deckarförfattare på deckarfestivalen Crimetime på Gotland.
– Nu börjar jag landa i det. Jag tycker att det är helt fantastiskt att känna stödet från läsarna, säger Emelie Schepp.
– När jag började skriva ”Märkta för livet” var det bara jag och min make Henrik som trodde på berättelsen om Jana. Men vi var övertygade om att läsarna skulle uppskatta den om man bara satte boken i handen på dem. Priset visar att vi hade rätt.
När Emelie Schepp nu ger ut sin fjärde roman väljer hon att fira boksläppet på Gamla Torget i Norrköping under Augustifesten. Platsen träffar mitt i bokens universum – ett stenkast från Jana Berzelius våning i kvarteret Knäppingsborg.
– Vi vill hylla Norrköping som deckarstad genom att släppa boken två dagar innan, säger Emelie.
– Bokreleaser brukar vara mingel och flärd för ett begränsat antal, men jag bjuder in alla istället. Och det ska bli jättekul att fira med läsarna och bli en del av stadsfesten. Augustifesten är fantastisk med fyrverkerierna och allt.
Den senaste romanen ”Prio ett” tog avstamp i ambulanssjukvården i länet, men ”Pappas pojke” handlar om en förälders största mardröm. Att det egna barnet försvinner.
– Det är den största skräcken, säger Emelie Schepp.
Hon minns med fasa då sonen Philip för några år sedan försvann på ett hotell i Bangkok när familjen skulle flyga hem från Thailand. Både Henrik och Emelie trodde att Philip var med den andra föräldern.
– Innan vi hittade honom kände jag en sådan panik. Jag skrek genom hela lobbyn. Man hinner tänka så mycket. Man genomgår en chock och blir alldeles iskall i kroppen. Skäcken känns livslång, säger Emelie.
– Tyvärr har vi fått göra research om barn som försvunnit. Det har varit så hemska berättelser att man knappt har velat läsa. Många gånger slutar historier bra, men fler slutar illa.
I ”Pappas pojke” ringer sexåriga Jonathan från bostaden i Åselstad och berättar för pappan på väg hem att någon är i deras hus. Därefter försvinner pojken spårlöst. Jana får fallet med den försvunna pojken på sitt bord. Samtidigt pågår berättelsen om dubbelnaturen Jana parallellt. Hon blir kontaktad av en man från det förflutna, brodern Danilo, som sitter i häktet. För att på ett trovärdigt sätt kunna återge den tillvaron fick Emelie Schepp och maken Henrik, som jobbar med henne, besöka häktet i Norrköping.
– Vi fick en unik inblick i livet bakom de låsta dörrarna. Det var en obehaglig men lärorik upplevelse som man bär med sig. När man sitter vid datorn och skriver kan det bli otäckt, men verkligheten är något helt annat.
Har skrivproccessen gått lättare efter tre romaner?– Nej, det är alltid en utmaning att skriva en bok. Nu bytte jag förlag, och redaktör. Då får man plötsligt nya åsikter om texten och kan känna sig lite vilsen. Dessutom engagerar sig läsare, familj och vänner. Det gäller att verkligen bestämma sig för vad man själv vill berätta. Jag har fått lättare att känna min egen röst. Det har jag blivit mycket bättre på.