Gardell: "Min hämnd är att namnge min förövare"

Den nya boken är så Gardellsk som den kan bli, konstaterar Jonas Gardell nöjt när vi möts på förlaget. Det vill säga, där finns lika delar humor och nattsvart sorg. I flera romaner har han tecknat Sveriges queerhistoria, men komikern och författaren tycker själv att han blev för mycket folkskolefröken i den förra romanen "Ett lyckligare år".

– Folkbildande är jag ju alltid men i nästa bok ville jag berätta historien som Jonas Gardell författaren, det vill säga: jag vill underhålla skiten ur mina läsare, säger han.

Han inspirerades av 700 "fjollor" som slog klackarna i taket på Piperska palatset, och nu får Kajsa, Bettan, Rosa, Nana, Jeanette och Frances munhuggas, dansa och berätta om sina liv under Sveriges första stora fjollfest.

– Den feminina homosexuella mannen, fjollan, har alltid varit den mest föraktade både bland heteros och bland homos. Inte minst bland oss själva, vårt självhat har ju varit grandiost. Så jag ville göra dem till hjältinnor, säger Gardell.

"Den lilla fjollan"

Inför sin 60-årsdag är Jonas Gardell högaktuell, både med boken och den nya showen ”Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen”. Entusiastiskt håller han fram mobilen med en bild på ett tyg fullt av rosa flamingor. Det ska bli hans scenkostym, och han konstaterar leende "jag kommer se ut som en pensionär från Florida".

– Det här är en farbror som helt har slutat fråga om lov, säger han glatt.

Men det bitska tugget i "Fjollornas fest" varvas med en berättelse som påminner om en av Gardells mest kända böcker, "En komikers uppväxt". Det handlar om "den lilla fjollan" – tonåringen Mikael, som desperat söker sin plats i världen.

– Det är det lilla hbtq-barnet, som Sverigedemokraterna aldrig skulle komma på tanken att säga att de vill värna. Det barn som de vill knuffa tillbaka in i garderoben. Men för att kunna leva måste du ha en spegel, annars är du helt ensam. Har du inte den spegeln måste du till slut ut och leta efter den, säger Jonas Gardell.

Mikael längtar bort och drömmer om att få ha röda klackskor, som i barndomens sagor. Så när mamman försöker varna för farliga farbröder som lockar med godis funderar han: blir det Zig Zag eller Tutti Frutti? Mamman försöker igen: kanske kommer det en farbror som ber Mikael kissa i hans hatt.

Jonas Gardell vinnlade sig om att göra föräldrarna annorlunda än sina egna: oförstående men ändå kärleksfulla. Han skrev fram pappan han själv aldrig fick ha.

– När jag var tonåring hade jag ett strasshalsband och min pappa sade ”det där får du aldrig ha på dig, usch, du ser ut som en hora”. Så det är en present till mig själv: jag gav barnet i mig att pappan ger det halsbandet till sonen i boken.

Gubben som våldtog

Mikael vet själv inte att han är feminin, det är omvärlden som säger till honom att han är "felnavlad". Utan någon att spegla sig i tvingas han ut i en sexualiserad vuxenvärld, där rovdjuren snabbt sniffar sig till de utsatta pojkarna, säger Gardell varnande. Han talar av egen erfarenhet. Bokens övergrepp liknar det han själv var med om som barn.

– Det var hemskt att skriva om. Det finns ett par nyckelmeningar: Mikael är 14 år men liten som en 12-åring. Det var vad jag var, säger han.

Något annat som ristat sig in är ljudet av hur sjutillhållarlåset skramlar när han blir inlåst av gärningsmannen. Det är ett slags urscen hos honom, konstaterar han.

– Mikaels enda hämnd på den här farbrorn, det här monstret och gubben, är att han aldrig, aldrig aldrig kommer att nämna honom vid namn. Min enda hämnd är att jag nu nämner honom vid namn: personen som våldtog mig när jag var 14 hette Christer, säger Jonas Gardell, som utgår från att förövaren numera är död.

– Att skriva fram våldtäktsmannen var det obehagligaste med hela boken.

"En nationalangelägenhet"

Här skymtar "fjollornas" ofta tragiska livsöden men de undviker effektivt alla äkta känslor. Om någon berättar om en våldtäkt säger de andra ”då mådde du allt bra va”, härmar Jonas Gardell.

– Det är jäkligt hårt att vara fjolla och det de har är varandra. Deras gemenskap är så bitchig och snäsig. Ju värre något är desto hårdare skämtar de, för skrattet och galghumorn är, liksom i den judiska kulturen, ett sätt att överleva.

Någon i boken replikerar: ”ibland gör livet så jävla ont att det enda man kan göra är att dansa”. Det är en grundtanke hos Jonas Gardell – och i sin nya show tänker han fira det osannolika i att finnas till, trots kriser. Själv har han just gått igenom en skilsmässa från sin make Mark Levengood, vilket hela Sverige verkade ha en åsikt om.

– Ja, det blev en nationalangelägenhet! Dagen vi gick ut med att vi gjort slut hade jag 30 000–40 000 privata meddelanden. Inte så få skrev ”och hur tror ni det här får mig att känna!”. Jag förstår att vi har varit en fantasi om det perfekta förhållandet men vi har naturligtvis också fått kämpa, säger han.

Jonas Gardell har tagit sig tiden att fundera ordentligt över skilsmässan.

– Jag har börjat komma fram till att jag måste gå in i detta nya, som jag aldrig ville men inte kunde undvika, som en nåd. Att bli kallad till nya möten och nya människor. Det är en djup tacksamhet över att få ha liv. Livet är något vi förunnas, också det smärtsamma.