Han har släppt tio album, turnerat Sverige runt sedan slutet på 90-talet och i höstas gjorde han succé i TV4:s ”Så mycket bättre”. Trots det säger han sig inte haft något riktigt genombrott.
– Jag har haft små genombrott. ”Ett slag för dig”, min andra skiva, var ett genombrott. Men kanske mer ett kritikergenombrott. Den fortsatte att sälja och blev faktiskt ”Årets bästa skiva” i Corren år 2000 (skratt).
Men han tillägger sedan:
– Ja, i alla fall bästa svenska skiva. När jag gjorde Carolas ”Evighet” i Melodifestivalen 2007 möttes jag av en ny publik och givetvis har även ”Så mycket bättre” gjort att det kommer fler på konserterna.
Tomas Andersson Wij föddes 1972 och växte upp i söderförorten Fruängen i Stockholm. Musikintresset föddes tidigt.
– Ett av mina första minnen är att jag står hos min dagmamma i Fruängens centrum och tittar ut genom ett fönster på åttonde våningen. Det var min första erfarenhet av riktigt monumental leda, en typ av leda som skulle kunnat göra till och med David Hellenius och Mat-Tina till rockpoeter. Musiken blev min eskapism, min verklighetsflykt. Den fick mig att liksom sväva över huskropparna och gångtunnlarna där i Fruängen.
Kommer du ihåg din första musikupplevelse?– Jag blev helt knockad av Elvis Presley. Då var jag fem. När John Lennon sedan dog 1980 spelade de Beatles-musik på tv och jag tror att det är den starkaste musikaliska upplevelse som jag någonsin haft.
Är det influenser som du bär med dig än i dag?– Jag tycker fortfarande att ”Always on my mind” med Elvis och ”Penny Lane” med Beatles är bland de bästa låtar som skrivits. Även om jag mest lyssnar på ny musik är det ganska intressant att man har en klangbotten i sig redan som barn. Det melodispråk jag frös på som 8-åring är samma som jag fryser på i dag.
– De låtar jag började skriva där i 7–8-årsåldern är inte så olika från de låtar jag skriver i dag, faktiskt. Det är samma ton och samma utifrånbetraktande.
Som tonåring halkade han även in i musikjournalistiken.
– Den var mer av en slump. Jag var hela tiden fokuserad på att bli artist. Jag hade något slags ... jag vet inte varifrån den kom ... förvissning att det skulle bli så en dag.
Som 17-åring skrev han ett brev till Svenska Dagbladet och frågade om de behövde en reporter. Det blev startskottet på en nästan 20 år lång karriär som skribent. Han gick vidare till Dagens Nyheter, Nöjesguiden och i mitten av 1990-talet var han redaktör för det hyllade ZTV-programmet ”Knesset” där Kristian Luuk slog igenom.
Var det inte lätt att framgångarna steg dig åt huvudet?– Min räddning var att jag hela tiden ville hålla på med musik. Under tiden jag gjorde ”Knesset” gick jag runt med demokassetter på landets skivbolag och fick nej överallt. Det ska gudarna veta att det var inte lätt att få skivkontrakt 1996 om man var en ledsen kille med gitarr som sjöng poetiska texter på svenska. Det var helt ute.
Vändningen hette Olle Ljungström. Den gamla Reeperbahn-sångaren kom över Tomas demokassett, gick runt med den till Stockholms skivbolagschefer och tillslut nappade Marie Ledin på det nystartade Andersson Records.
På fredag är det dags för Linköping. Vad kan publiken vänta sig?– Det är en, i mina mått, maffig show med rörligt material på skärmar, med låtar från hela min katalog och från ”Så mycket bättre”.
Idén med nya skivan ”Avsändare okänd” var att spela in med ett existerande band. Han valde hyllade Deportees från Umeå.
– Jag ser det som en lyx att få dra mina sånger genom andras idévärldar och se vad som kommer ut av det.
Vad hade den lille killen som tittade ut genom fönstret i Fruängen tänkt om det du har uppnått i dag?– Han hade tyckt att det var helt rimligt (skratt). Han hade möjligtvis undrat om vi inte, i stället för konserthus, skulle boka en ishallsturné.