Det händer något med kvinnor som passerat 40, de blir ett med tapeterna och syns knappt, menar komikerna Malin Appeltoft och Anneli Abrahamsson som gör föreställningen "Motherfuckers – det är aldrig för sent att bli olämplig".
– Det är som att vi inte räknas. När vi har fått erfarenhet och kan saker, då är vi helt plötsligt inte intressanta, säger Malin Appeltoft.
Varför är det så?
– Vi lever i ett ganska åldersfixerat samhälle. Hos naturfolken ser man ju upp till de gamla, till dem med erfarenhet, men inte här, säger hon.
De båda träffades på en nybörjarkurs i stand up, upptäckte att de tänkte i samma banor och började bolla idéer.
– Vi funderade på varför vissa tjejer fick följa med de manliga komikerna ut på turné. Jo, för att de var unga, snygga och singel, säger Malin Appeltoft.
Hon menar att det blir ett politiskt statement bara genom att de ställer sig på en scen. Målet är att bryta mot den snäva normen för vad man får göra som medelålders kvinna.
– Vi vill inte bara sitta hemma och virka, säger hon.
Er affisch är en blinkning till filmen "Thelma & Louise", men dem gick det ju inte så bra för . . .
– Nä, och det skämtar vi om. Men man behöver inte ta livet av sig om man går utanför normen, det är bättre att bli olämplig istället. Och att vara osynlig, det är ju ändå en superkraft!
Om Malin Appeltoft och Anneli Hermansson snuddar vid döden så begraver sig Kristoffer Appelquist istället i den. Han kommer med sin nästan färdiga show "Kristoffer Appelquist är död", som har premiär i Stockholm 27 februari.
– Det blir lite som att komma på studiebesök till mitt jobb. Jag gör hela föreställningen, men den är inte finslipad så man kan få se mig göra anteckningar, improvisera och gå igenom en del födslovåndor, säger han.
Kristoffer Appelquist ser döden som en guldgruva för roliga ämnen, här finns både existentiell ångest och allt det vi hoppas hinna med innan det är dags att lämna in.
– Döden är ju som en redaktör som hela tiden skriker på oss att vi har en deadline. Problemet är bara att vi inte vet när den infaller, det kan vara om tio minuter eller 45 år, säger han.
Men det gäller att ha ordning på vad som verkligen känns viktigt. Själv hade Kristoffer Appelquist med Taj Mahal på sin måste-lista, tills han kom på att det inte var så viktigt.
– Jag vet knappt vad Taj Mahal är. Ett hus, väl? Det är lätt att förväxla sin "bucket list" med någon annans.
Efter tumultet i Stockholm förra helgen där ett maskerat gäng ville ge sig på ensamkommande flyktingbarn skrev Kristoffer Appelquist ett flammande inlägg i sociala medier, där han menar att mäns aggressivitet bottnar i oförmågan att hantera sorg. Ett ämne han även tar upp i föreställningen.
– Det finns en massa sorg hos en massa män, men de har aldrig fått lära sig hur man hanterar den. De har lärt sig att det är okej att smälla till, men inte att gråta. Det är ett jätteproblem.
Har arbetet med föreställningen ändrat ditt förhållande till döden?
– Nä. Jag har haft samma förhållande till den hela tiden. Pappa dog när jag var liten så jag fick tidigt lära mig att säga "min pappa är död". Därför har jag en grundsorg, en ton av blått, i min person. Jag är glad också, men jag är ändå typen som har Lars Winnerbäck i hörlurarna och sparkar i höstlöv, säger han.