1600-talets Frankrike har många beröringspunkter med vår nutid, menar Michaela Granit, regissör. Frankrike var i krig med sina grannländer, men människorna i det styrande skiktet levde ändå sina priviligierade och skyddade liv som vanligt.
– Likadant lever västvärlden i en isolerad bubbla i dag, trots att världen runtomkring är i fullständigt kaos, säger hon.
Ett av målen har varit att låta dåtid och nutid skava mot varandra genom föreställningen. I Karin Linds scenografi får solfjädrar och kråsskjortor möta Nike-sneakers och Zlatans frisyr. Texten är skriven på versmåttet alexandrin, och vid några till fällen får den rämna för att vår tids språk ska kunna leta sig in genom sprickorna.
– Texten får jazza i väg lite, alexandrinen har ju nästan drag av sångtexter, rap och spoken word. Men det får inte bli för mycket, bara så att det ger en förhöjd känsla i pjäsen, säger Michaela Granit.
För Ann-Sofie Andersson Kern och Jesper Barkselius, som spelar huvudrollerna, har Molières tragikomiska klassiker inneburit både lektioner i 1600-talets sätt att dansa, och en rejäl hemläxa.
– Jag har aldrig tidigare haft så mycket text som jag måste lära mig. Det är bara några dagar kvar till premiären, men jag är fortfarande inte riktigt klar. När det gäller moderna texter kan man ofta fylla ut med något eget ord ifall man skulle glömma, men det går inte här, säger Jesper Barkselius.
– Alexandrinen kräver mycket jobb, säger Ann-Sofie Andersson Kern, men när man väl kan texten så kan versmåttet vara en hjälp. Men det gäller att veta vad man säger, att hitta botten i texten.
Författaren Alceste, spelad av Barkselius, är misantropen. Han hatar konventionerna och det sociala spelet inom societeten. Oförmågan att kompromissa gör att han hamnar utanför etablissemanget. I den självständiga Célimène hittar Alceste kärleken, han är i alla fall väldans attraherad av henne. Om han nu bara kan få henne att följa honom bort från allt det förljugna.
– På ett sätt håller jag med Alceste, det finns inget hållbart i konventioner, men han är för låst i sina uppfattningar. Han tror att han är upp över öronen kär, men hur kan han vara det när han hela tiden vill forma om henne? säger Jesper Barkselius.
För Ann-Sofie Andersson Kern är Célimène något av en gåta.
– Jag har försökt att baka ihop 1600-talet med en modern karaktär, men jag kommer nog att leta efter svaret på vem hon är under hela spelperioden. Jag gillar hennes handlingskraft, att hon är så pass stark och har en önskan om att vara självständig. Kvinnorna hade en viss ställning under barocken, men i slutänden var det ändå alltid männen som bestämde, säger hon.