Robert Zimmerman blev alltså 75 år i tisdags. Tanken svindlar när man minns första gången man såg bilder av den mystiske, i Bildjournalen i början av 1960-talet. Då var han 24 (men påstod att han var 42).
Jag tillhör inte dem som har allt av Bob Dylan och dyrkar honom, men han är förstås oundviklig och ett av ”populärkulturens” genier. Mycket för att han på ett ojämförligt sätt har varit kompromisslös under hela karriären, och alltid gått en egen, ofta vindlande och oväntad, väg. Få i den så kallade showbizvärlden har gjort det så konsekvent och så länge.
Senaste skivan, ”Fallen Angels” är tolv klassiska sånger ur den amerikanska repertoaren, sådana som har tolkats tidigare av bland andra Frank Sinatra. Dylan är en omvittnad beundrare av ”ol’ blue eyes” Sinatra. Precis som på föregående cd:n ”Shadows in the Night” har Dylan valt sånger som han säkerligen har växt upp med, hört under hela sitt liv och älskar.
Även på de flesta andra av hans otaliga skivor märker man hur han verkar i en tradition; eller egentligen flera: folksångerna, schlagern, jazzen. Och rocken förstås.
Det är väl även det som är storheten hos Dylan, att han med bibehållen originalitet bär vidare en amerikansk kulturtradition. Han kallade sig ironiskt ”song and dance man” som bångstyrigt intervjuoffer redan för 50 år sedan. Men det var och är sant.
Jag har inte hört den senaste plattan men på ”Shadows in the night” sjunger han innerligt och nästan inte alls raspigt. Annars kan han ju kraxa rätt plågsamt på en del sena skivor, som på julplattan för några år sedan.
Det är intressant hur vi i takt med stigande ålder börjar ägna oss åt att både framföra och lyssna på den musik som tycks outslitlig. Sånger som är som runstenar och hällristningar; evigt närvarande.
Själv tycker jag det är väldigt roligt med ny musik och njuter en hel del av Kents sista skiva, för att ta ett aktuellt exempel. Men det jag oftast vill omge mig med blir i ökande grad musik som är på något svårförklarligt vis tidlöst gedigen. Man hör det men kan inte reda ut vad det är som gör det.
Jag tänkte på det även när jag besökte Motala Jazz och Blues för två veckor sedan, där Ellen Andersson Quartet spelade, med den suveräne saxofonisten Nisse Sandström som gästartist. Kvällen bestod av enbart gamla jazzstandardlåtar, mjukt och mycket skickligt tolkade.
Visst, man invaggas i ett slags trygghet, som att ligga i en hängmatta vävd av pålitliga melodier. Men det är inte bara trygghet det handlar om, tror jag, utan om att kompositörerna har hittat en hemlig formel, det som gör låtarna till kulturarv som inte kan utplånas. År efter år finns de där, utan att slitas ner, de får bara en förskönande patina, som gamla verktyg i en snickarbod.
Så är det med evergreens ur ”The american songbook” och så är det med Dylans egen repertoar.