Harry Martinson fick priset 1949, Tomas Tranströmer 1975. Två älskade poeter. Den 6 juli i år kommer Bruno K. Öijer att ta emot Övralidspriset. Sedan länge en av Sveriges mest älskade poeter, vid sidan av Nobelpristagaren Tranströmer.
Beskedet ger mig en lätt svindel. Bruno K. Öijer uppe på Övralid, med blåsorkester, kulturdignitärer, landshövdingen, blomsteruppsättningar, långa tal, fin middag, ett slags gammaldags pompa och ståt. Öijer: anarkisten, den kompromisslöse civilisationskritikern, svartklädd rock- och blues-estradör, vars poesi slungas ur honom på scen inför en publik som applåderar varje dikt tills handflatorna glöder!
Ändå är det helt rätt. På alla sätt. Det fanns en tid då poesi var folklig i ordet rätta bemärkelse. Man läste Gustaf Fröding, Dan Andersson, Nils Ferlin, Karin Boye i stugorna och i arbetarhemmen. Det fanns arbetsplatsbibliotek och fackklubbar som ordnade läsecirklar.
Bruno K. Öijer är en hela folkets poet på samma vis. Alla kan kan läsa honom, och gör det. Hans böcker säljer i stora upplagor. Och ändå är hans poesi så mycket mera än lättillgängligt och folkligt versmakeri; den är ett rop av smärta, en sorgesång, en brinnande uppmaning till oss att se. I och med trilogin, med start 1990 med "Medan Giftet Verkar", sedan "Det Förlorade Ordet" och "Dimman Av Allt" blev dikterna klarare och renare och fick ett starkare tilltal. Som läsare kommer man inte undan, dikterna är urtida sanningar; runinskrifter, hällristningar. Övralidspriskommitténs motivering: "För en poesi som kastar mytens ljus över scener av förtryck och motstånd, död och liv".
Men det började i Linköping på 1970-talet med stenciltidskriften Guru Papers och Öijers genombrott med "Fotografier Av Undergångens Leende". Då var hans poesi en eldstorm, ett raseri, ett skrik av äckel. Han var ung.
Nu är Bruno K. Öijer 63 år. Han har inte övergivit sin utsiktsplats över världen, bara slipat sina verktyg.
Det har blivit 17 böcker sedan debuten 1973, en roman och samlingsvolymer inräknade. I samband med de senaste årens utgivna böcker har han rest på turné och framfört sin poesi på ständigt fullsatta teatrar över hela Sverige. När en sådan turné är avslutad försvinner Öijer ur offentligheten och vi läsare får vänta. Den författaren sätter sig icke i en tv-soffa, även om han under de senaste åren blivit mer generös med intervjuer.
Den senaste boken "Och Natten Viskade Annabel Lee" (2014) följdes av en turné med många extraföreställningar. I december kom han till födelsestaden Linköping och det blev tre föreställningar på Dramatens stora scen, två i februari och en extraföreställning, den 1 april.
Öijer är både folkkär och kritikerfavorit. Priser har regnat över honom: 13 stycken sedan 1976, senast Ferlinpriset 2013. Och nu Sveriges näst finaste litteraturpris, vilket Verner von Heidenstam önskade skulle ges till författare och forskare med humanistisk inriktning.
Ingen är lämpligare än Bruno K. Öijer. Och det tal han kommer att hålla den 6 juli på Övralid, säkert inför en rekordpublik, kommer inte att likna något som har hörts på den platsen tidigare.