”Nämenvaf” är ett fint litet uttryck.
Det är vad du hasplar ur dig i affekt vid plötsliga, oförutsedda motgångar, när din frustration oundvikligen måste uttryckas högt – men du i sista sekunden lyckas hejda dig från att åkalla mörkare makter.
”Nämenvaf” är vad Jan & Maria Berglins seriefigurer brukar utbrista när tillvaron trilskas, när de öppnar sitt orangea kuvert eller får syn på sig själva i spegeln.
”Nämenvaf” är också den väl valda titeln på det senaste samlingsalbumet med paret Berglins serier. Ibland stillsamma, ibland sylvassa betraktelser kring tillståndet i vår del av världen.
Årets utgåva är liksom de tidigare en kronologisk återblick på året som gått, i det här fallet från Anders Borgs eskapader i skärgården 2017 till det oroväckande vackra vädret på försommaren 2018.
Jag läser fortfarande varje ny Berglinsk fyrruting med andakt och förväntan, det är en lika självklar ritual på lördagsmorgnarna som att höra ”Ring så spelar vi”. På tisdagarna brukar jag försöka kolla in veckans enruting i Svenska Dagbladet. En och en är de bra, när man läser allt i ett svep så här framträder en annan helhetsbild.
Man inser att vi bor i ett land där vi tillber en äldre, skäggig och rundlagd fadersgetalt som har svar på alla tilllvarons frågor – Leif G W Persson. Och av alla ormar i paradiset framträder kulturprofilen som den värsta.
En höjdpunkt finns på sidan 50, en serie från november 2017 där en man och en kvinna pratar om metoo ur helt olika perspektiv. Han talar om principer (som han tror att män har), hon talar om vad som händer i praktiken (om man är kvinna). Men allt är inte aktualiteter. Eviga ämnen som poetiska bridgenotiser, Postnord och besvikelsen när utlovat extremväder uteblir avhandlas också.
Årets samlingsalbum är, precis som de tidigare, perfekt som julklapp. Jag brukar varva Berglin med Rocky i paketen, men eftersom Martin Kellerman lagt ner sin serie får mina bröder varsitt likadant Berglinalbum i år. Jag ser fram emot att se dem packa upp sina paket, och utbrista i ett unisont "Nämenvaf!"