Många delar i en konsertupplevelse

Saga Bard skriver om konsertupplevelsen i sin senaste hårdrockskrönika. Läs den här på mvt.se.

Foto: Mikael Grahn

Kultur och Nöje2013-12-09 11:09
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Varje gång jag ska gå på konsert cirkulerar massor av frågor i mitt huvud. Vad ska jag ha på mig? När är insläppet? Var vill jag stå? Kommer det vara mycket folk? Trängsel? Var är sikten som bäst? Vill jag ha någon merchandise? Har jag råd? Vad förväntar jag mig? Hur ser låtlistan ut? Var är mina öronproppar?

Dessa frågor går givetvis inte att besvara i förväg. Självfallet kan jag inte veta hur stor och tjock folkmassan kommer vara eller var sikten är som bäst, förutom längst fram, för en person en bit under medellängd i små respektive stora lokaler.

När jag ärades chansen att beskåda Iron Maiden första gången hamnade jag och mitt sällskap så långt bak på Ullevi att vi tvingades förlita oss på storbildsskärmarna.

Det gick sådär, vi hade stora svårigheter att ens se dem. Revanschen på Friends Arena två år senare kändes därav som en ljuv hämnd. Perfekt sikt vid andra kravallstaketet tills trängseln blev för påtaglig och vi flyttade oss bakåt. Men fortfarande hade jag en visuellt bättre upplevelse nu än två år tidigare.

Det är skillnad på mindre ställen. Kulturakademin för att nämna ett exempel. Var man än placerar sig kan man räkna med bra sikt, mer eller mindre. Samtidigt kommer man musikerna närmare. På en stor arena a lá Ullevi eller Globen finns inte samma närhet på grund av storleken. I mindre lokaler med mindre antal folk kan musikerna se en. De ser alla. Jämför tanken på 40 000 respektive 800 i publikantal. Det är en väsentlig skillnad.

Storlek har dock ingenting med kvalité att göra. Samtliga konserter jag varit på har en gemensam nämnare; jag har gått därifrån med noll procents besvikelse. Reaktionerna och känslorna efteråt brukar i regel vara positiva. De fåtal gånger jag upplevt det motsatta har aldrig haft med musikerna att göra. Då har det varit ljudet i lokalen, låtlistan, sikten eller liknande. Eller så skyller jag bara på sådant för att jag vägrar inse att spelningen i fråga egentligen var usel. Någon slags förnekelse.

Men jag skulle inte tro det själv. De flesta jag sett har lyckats leva upp till mina höga förväntningar som liveakt. Då gör det ingenting om låtlistan innehållit några sömnpiller eller om jag tvingats bevittna hela konserten på storbildsskärm. Är man en duktig musiker kan man fånga publiken oavsett omständigheterna, vare sig det gäller ljud, låtlista eller sikt.

Bästa låtarna just nu:
Raubtier – Qaqortoq
Behemoth – Blow Your Trumpets Gabriel
Amon Amarth – We Shall Destroy