Hösten 2011 släppte Anna Ternheim sitt fjärde album, ”The Night Visitor”. Det är en artist som låter musiken tala och medvetet förpassar sig själv in i någon sorts melankolisk dimma. Hon pratar gärna om sin musik men till de innersta rummen är dörrarna låsta. I en tid då ingenting får ta någon tid är det således svårt att be om den, att blåsa iväg små sköra fragment av sin verklighet och därefter hoppas att någon ska hinna fånga dem, lyssna, pussla ihop bitarna och vilja förstå. Det är poesi, sinneligt utmanande och suggestivt målande.
Det serveras alltså inte som frukostbuffé på glänsande silverfat. När narcissism och ytlighet hyllas som moderna dygder, meningslösa provokationer kallas stor konst och kulturskapare tävlar om uppmärksamhet på bästa sändningstid med sina alldagliga människoöden är det modigt att befästa murarna och stå emot, att vägra kapitulera. Allt konsumeras, lättsmällt som socker mot tungan och det kryddas rejält med ytterligheter, gärna med sagor om ett svårt och jobbigt liv, som om det är något unikt. Varför inte bara klä sig i djurkadaver eller posera naken på en rivningskula? Det handlar om ren marknadsföring, att göra sig intressant för en sekund eller två utan att för den skull vara det, i varje fall inte ur ett konstnärligt perspektiv.
Anna Ternheim är begåvad och intressant utan att vare sig provocera eller chockera. Som del i The Night Visitor-projektet iscensattes det i samband med lanseringen av plattan en sorts frivillig kidnappning. Tillsammans med ett femtiotal fans fick jag en inbjudan efter att ha klickat på en länk på hemsidan där det stod ”Follow me to an unkown place”. Man uppgav sin e-postadress och några veckor senare stod vi på Vasagatan i Stockholm, som vilsna främlingar men med musiken som gemenskap. Vi fördes med buss och ångbåt genom en stjärnklar oktobernatt, ut på Mälarens öppna vatten, fram till Mälsåkers slott.
Där i festsalen spelade Anna och producenten Matt Sweeney de nya låtarna för oss och berättade om projektet. Vi fick också varsitt ex av skivan. Det var en happening, ett sätt att osjälviskt ge tillbaka till de som tar sig tid att fånga och pussla ihop bitarna, som vill lyssna och förstå. Och det var intressant, för mer än en sekund eller två. Det var konst för konstens egen skull, något som är på god väg att bli lika främmande som en isbjörn i Sahara.