Nu när istiden äntligen är över och vädret visar sommarpotential känns gymmet, åtminstone för undertecknads del, inte som den mest lockande platsen när det gäller träning. Nog för att man trillar in där ändå med jämna mellanrum, motion är bra både för fysiska och psykiska hälsan som alla vid det här laget borde veta och ett pass med instruktör eller eget race i maskinerna dör man inte av. Men med strålande sol och hög temperatur känns det roligare med utomhusträning. Därför gav jag mig i helgen ut på årets (för mig) första löparrunda.
Hur den gick? Förvånansvärt bra för att vara premiär. Mycket berodde nog på det jag hade i öronen. Jag är som de flesta andra en sådan där som absolut inte kan träna utan musik. Det går liksom bara inte, glädjen, viljan och motivationen försvinner direkt utan.
Som hårdrockslyssnare faller det sig naturligt att det är sådant jag vanligtvis brukar föredra i lurarna. I träningssammanhang dock betydligt mer subgenrebegränsat. Det måste vara i snabb takt och inte minst argsint. Min spellista jag lyssnar på vid träningspassen, som kort och gott heter Träning, innehåller främst dödsmetall i alla former och hårdare, argare musik i allmänhet. Arch Enemy, In Flames, Dimmu Borgir, Equilibrium och Rammstein tillhör de många favoriterna framför allt i löparspåret, men fungerar finfint i de flesta övriga sammanhang också.
I mina öron finns det inget mer peppande när jag vill rensa huvudet på jobbiga, energistjälande tankar eller få ur mig aggressionerna på alla de obligatoriska i-landsproblemen som omger vardagen.
Att musik i öronen stänger ute alla omkringliggande ljud är dock bara en bonus. Att höra sina egna tunga andetag är det minst motiverande ljud i träningsväg någonsin. Åtminstone om ni frågar mig.
Bästa låtarna just nu:
Delain – Collars And Suits
Dark Tranquillity – White Noise/Black Silence
Dimmu Borgir – The Sinister Awakening