Härom året dök det upp en fin utgåva av Margaret Mitchells klassiker Borta med vinden på bokrean. Eftersom jag arbetade i skolbibliotek då slängde jag självklart med den på min rekommendationslista på reainköp. Eller snarare, eftersom jag själv läste romanen första gången i högstadiet och älskade den, så tog jag med den på listan.
Jag vet inte om bibliotekarien någonsin köpte in den. Jag gjorde det i alla fall själv. (Fast det visade sig att inte bara översättningen utan snart när varje korrekturfel är samma som i den urgamla utgåva jag redan hade.) I sommar har jag äntligen snikit till mig tid att läsa om den, och jag ser ju både varför den förtrollar och varför den skulle kunna uppfattas som problematisk i ett skolbibliotek.
Så fort jag slagit igen den drygt tusensidiga tegelstenen – som fortfarande inte känns som en tegelsten alls, utom i armarna – fastnar jag förstås på nätet i ändlösa diskussioner om hur rasistisk romanen (och filmen) är. För det är den ju.
Och nej, vi klarade inte av den här diskussionen förra året, med Tintin och Lilla hjärtat. Den går nog inte att pricka av en gång för alla. Inte med mindre än att vi bränner ner biblioteken och slutar skriva.
Som tonåring fascinerades jag säkert av Södern kring det amerikanska inbördeskriget på ungefär samma sätt som jag fascinerades av Tolkiens världar. Något större historiskt sammanhang hade jag inte, och när jag läser om den handlar Borta med vinden ju inte bara om raserandet av ett samhälle som faktiskt höll slavar och ville behålla dem. Den är också skriven under ett decennium som mätte skallar, klassificerade människor som undermåliga och byggde koncentrationsläger.
Fast jag teoretiskt sett är beredd på allt det där blir jag lite chockad över att Mitchells hjältar, den gamla söderns gentlemän, faktiskt är med i Ku Klux Klan. Ashley, Mr Kennedy, doktor Mead och de andra i Klanen! Det hade jag, tillsammans med filmen, helt förträngt.
Och samtidigt: bra romaner är som människor. Komplexa. Mitchells verkliga hjältar, Scarlett O’Hara och Rhett Butler, är allt annat än entydliga hjältar. De bikaraktärer som är goda slavar är lojala med sina herrar, men är det helt orimligt i sammanhanget? Nog hade man kunnat berätta Mitchells historia från Mammys, Big Sams eller Prissys perspektiv – och ändå fått en mer levande, trovärdig berättelse än antislaveriklassikern Onkel Toms stuga?
Det är fullt möjligt för en roman att vara både en bra roman och rasistisk (eller sexistisk). Bara inte entydig.
Vad det betyder för skolbiblioteket? Jag vet faktiskt inte.