Jag älskar att upptäcka ny musik. Nog för att jag ytterst sällan tröttnar på sådant jag redan konsumerar. Min smak breddar sig över hårdrockens samtliga subgenrer och varierar därför ständigt, men för att hålla intresset vid liv krävs nya, för mig inte sällan helt okända, musikaliska upptäckter.
Oftast sker det genom tips från omgivningen, eller slumpmässiga rekommendationer baserade på min lyssnarstatistik på tjänster som YouTube och Spotify. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta vad som brukar vara min kopp te, vilka kriterier som måste uppfyllas. Inte för att jag har några hårda krav på hur musik ska låta för att tillfredsställa mig. Det enda som gäller är att den väcker starka känslor.
Första intrycket kan dock vara avgörande. Den där första låten jag lyssnar på. Ens åsikt och insikt bygger helt på den. Tilltalar den mig överhuvudtaget inte är risken stor att jag avfärdar tanken på att lyssna mer och tar för givet att resterande material är av samma kvalité. Tyvärr händer det alltför ofta. När jag efter en lång tid tar mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att ge bandet i fråga en riktig chans har sannolikheten att jag faller pladask vanligen visat sig vara hög. Ett transtillstånd senare förbannar jag mig över min egen trångsynthet och ställer en retorisk fråga i huvudet: Hur sjutton kan jag ha missat detta?
Uppföljningen blir i regel alltid densamma. Adrenalinet flödar. Jag sprider vidare min nyfunna kärlek via sociala medier. Mitt musikbibliotek och mina spellistor fylls på. För mig faller det sig naturligt att addera nya favoriter till vilka lyssningsverktyg en nu innehar. Någon gräns för hur många band och musiker en får tycka om existerar inte. Ju större skara, desto bättre. Varför låsa sig?
Bästa albumen just nu:
Ayreon – “The Theory of Everything”
Dream Theater – “Dream Theater”
Anneke van Giersbergen – “Drive”