Ulf Lundkvist, Assars pappa, har intagit Konstforums alla rum med målningar, etsningar och objekt. Han fyller galleriet med både förtätad atmosfär och reflekterande andningspauser. Den grovhuggna men ändå känsliga stilen är hans alldeles egen. Och motivkretsarna från ett långsamt borttynande landsortsliv målar han med värme, empati och svart humor.
Se bara på bilder som ”Petterson med kossorna”, ”Jordkällaren”, ”Dansbana”, paret ”På kafé”, ensamme hunden Sixten, ”Mordkommissionen”, Fimpplockaren. Stanna gärna upp vid oljemålningen ”Britt-Marie” och se hur stolt hon förevisar sin röda kjol.
I stora rummet hänger 24 stycken små svarta etsningar och torrnål anspråkslöst på ett klädstreck. Veritabla små mästerverk som självaste Rembrandt skulle nicka gillande åt. Den borstiga svärtan och koncentrerade uttrycket i ”Kattklappare”, ”På pass” och ”Busshållplats” är evigt hållbara som handsmidda spikar av precision och kraft.
Ulf Lundkvists bildvärld är alltid lätt igenkännbar och ändå verkar han ha en förunderlig förmåga att ständigt förnya och överraska. I det innersta ”Hamnrummet” har han skapat en slags egyptisk gravkammare av mumier. Här vilar stolt Mannen med håriga näsan i vädret inlindad i balsamerade och brunpatinerade bindningar av nylongardin, trälim och akryl. Här finns också Karl XII som docka, en katt, en hamster med flera. Och där på väggen tavelobjekten ”Purjolök”. Månne en hommage till legendariske estradörpoeten Sven Lyra, saligen hädangången och aldrig glömd.
Ulf Lundkvists aldrig sinande arbete och livsverk gör honom till en samtidsarkeolog, en folklivsskildare och historieberättare av rang. Han behärskar konsten att låta det stora vemodet rulla in utan att man kvävs av det. Det är som att de gestaltande undersökningarna i de svarta utmarkerna ändå kan göra betraktare på gott humör och ge livsmod just på grund av sin frånvaro av inställsamhet och kompromisslösa konsekvens. En existentialist med något så ovanligt, svårt och enkelt som spiksäker humor.