”Silverskeppet” handlar om Mary Wollstonecrafts jakt på ett skepp lastat med silver som försvunnit, fransk revolutionstid, feminism i dess begynnelse, dekadens, kärlek och livsglädje såväl som svek och desperation. Genom att använda olika delar av Joseph Martin Kraus romantiska 1700-talsmusik och skapa en opera med nyskapad tonsättning av Jonas Dominque, uppstår något helt nytt och riktigt häftigt! Sophie Helsings libretto på svenska skapar nerv och närvaro. Att sedan leka med könsrollerna så att huvudrollen Mary alternerar mellan alla sångarna, både manliga och kvinnliga, är ett spännande grepp, det gjorde att man lätt fick en känsla av att se olika sidor av en och samma person.
Underbar musik framfördes oemotståndligt och proffsigt av en supertaggad orkester, inte att undra på, att vara del av något helt nytt måste vara drömmen som ung musiker. Sångarna hade ett tufft jobb med ständiga klädbyten, det gick inte att räkna alla karaktärer de skulle gestalta. Men, det gick bra utan att tulla på agerandet. Och vilka sångare sen! Njutbart! Fullödigt! Lekfullt!
”Silverskeppet” har en paus, men egentligen uppstod en till då första delen av andra akten startade med att publiken stod på scengolvet och agerade folkmassa som lystet bevittnade dekadensen i Danmark och en avrättning, ett i och för sig annorlunda dramaturgiskt grepp, men som tyvärr innebar lite väl lång tid för publiken att hitta sina platser igen, något som bröt ”förtrollningen” ett tag.
Kostym- och perukdesignen var en fröjd. Allt från agentklädsel och skeppsgosse till 1700-talsdräkter och peruker värdiga en Marie Antoinette och lika läckra som fluffiga bakelser, härligt!
Sist ett tips: ha lätt klädsel och solfjäder! Varmt!
Betyg: 4