Om jag vore en gestalt i en Lars Gustafsson-roman skulle jag formulera något enkelt, vackert och därtill existentiellt smått svindlande. Nu kan jag tyvärr inte det men innebörden skulle vara den – att alla ska vi dö. Hur fel det än känns.
Vore jag en av Gustafssons hjältar, till exempel Lars "Vesslan" Westin i "En biodlares död" (1978), hade mina prioriteringar varit andra: "Äktenskap, yrkesliv, Herre Gud! Det sjunker undan som om det vore en bagatell, en kort episod, alltsammans som nyss fyllde hela världen och höll mig vaken med grubblerier på nätterna ibland."
Jag skulle förstå vad som betyder något. Vad är den erotiska oron, hade jag kanske likt Vesslan frågat. Och svarat: "Kärlekens möjlighet i vår kropp. Närvaron, den möjliga närvaron av en annan människa. Den förnedrande, ständiga påminnelsen om att ensamheten är en omöjlighet, att något sådant som en ensam människa inte kan finnas. Att ordet 'jag' är språkets meningslösaste ord."
Jag skulle framför allt veta en sak: att friheten finns, helt nära: "Det är underligt att medan vi lever som vanligt har vi ingen känsla alls av att vi skulle kunna leva på ett annat sätt, och när det kommer en sådan där dag när man känner att nu kan jag börja leva på ett annat sätt, ja då fattar man helt enkelt inte varför man inte har levat på ett annat sätt hela tiden." ("Yllet" 1973)
Men jag är ju inte en romanfigur. Däremot sedan tjugo år en Lars Gustafsson-läsare. Nu är han borta och jag är uppriktigt ledsen.
Detta synnerligen rika och omfattande författarskap – över åttio verk i alla genrer – är ett av de allra finaste vi har. Skulle jag tvingas välja den bästa svenska romanen vore de två ovan nämnda starka kandidater. I sjuttiotalets romansvit "Sprickorna i muren" fann Lars Gustafsson sin röst fullt ut och där fångar han som få andra en tid, ett samhälle.
Senare års filosofiskt trivsamma romaner är heller inte dumma. Eller den intrigmässigt så eleganta "Bernard Foys tredje rockad" (1986). "Tennisspelarna" (1977) får man inte glömma, denna så osedvanligt muntra roman. Lusten, nyfikenheten är central hos Gustafsson. Vid sidan av romanerna en rad diktsamlingar av högsta klass.
Lars Gustafsson var en stor svensk författare, men också en internationellt betydande. Ständigt tycktes han vara på väg i världen. Orädd, debattlysten, rolig om än ibland slarvig. Och så mitt i larmet och rörelsen denna förunderliga frid:
Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften
("Blankhet" 2012)