För transparensens skull är det lika bra att inleda med följande: Disney. Den amerikanska animationsjätten dyker ständigt dyker upp i bakhuvudet som måttstock vad gäller animerad barnfilm.
Disney har förstått en sak bättre än alla andra: barnfilmer måste vara lika enkla som ett recept på kanelbullar. Men företaget är också väl medvetet om vad som skiljer en fantastisk kanelbulle från en medioker sådan.
Sett ur enkelhetsaspekten är handlingen i den franskproducerade ”Djungelgänget” föredömlig. Tigerpingvinen Maurice är ledare för en lätt omaka samling djur som försöker hålla reda i djungeln och hjälpa varelser i nöd. Men deras mysiga tillvaro hotas av koalabjörnen Igor som vill ödelägga alltsammans genom en fiffigt placerad bomb som ska spränga allting i småbitar.
Så långt har filmen det ramverk som den behöver. Problemet ligger i att den saknar de inslag som behövs för att lyfta den.
”Djungelgänget” har fina naturmiljöer, ganska roliga huvudrollsfigurer och en lagom farlig antagonist. Men här finns ingen av den sublima genialitet som förgyller många av Disneyfilmerna. Inga magiska sångnummer à la Lejonkungen. Ingen hysteriskt rolig sidekick som anden i Aladdin. Och inte heller någon vacker vänskapsskildring likt den mellan den unge kocken och den matlagande råttan i ”Ratatouille”.
Under en av ”Djungelgängets” sorgliga scener tvingas Maurice bort från sina vänner och måste konfrontera sig själv och sin roll som beskyddare. Sekvensen gjorde mig tårögd, men tyvärr hade det inte så mycket med ”Djungelgänget” att göra. I stället fick scenen mig att tänka tillbaka på partiet i ”Lejonkungen” där den unge Simba tvingas bort från Lejondalen, en gestaltning som är så effektivt genomförd att det bara är att kapitulera.
Några sådana höjder finns inte i ”Djungelgänget”. Publiken serveras i stället en jämntjock deg som för all del slinker ner. Men som alla vet: det är skillnad på bullar och bullar. (TT)