Efter helgerna rensar man i dvd-, cd- och bokhyllorna. Lite får Hjärta till Hjärta komma och hämta. Men några gamla vänner som värmt många sorters hyllor på många adresser genom åren blåser man ju dammet av och ställer försiktigt tillbaka. Det gäller främst böcker, förstås.
Jag äger en knapp hyllmeter vars ryggar alla bär samma författarnamn: Anthony Burgess (1917-1993). Denne burdust spränglärde, ärkebrittiske man förekom på 1970- och 1980-talen i Nobelprisspekulationerna. Han var förutom produktiv författare även språkvetare, musiker och kompositör. Expert på Shakespeare och en del döda språk, som anglosaxiska. Världen över är han mest känd för den våldsamma dystopin ”A Clockwork Orange”, tack vare Stanley Kubricks film från 1971.
En del böcker är två saker: gamla kompisar som sagt, och hemliga rum som man emellanåt går in i, stänger försiktigt om sig och därmed befinner sig på en helt annan, men välbekant plats.
Anthony Burgess roman ”Enderby” (på svenska 1975) är ett sådant där rum som jag, nästan skamset, måste tassa in i ibland.
England på 1950-talet. Unken liten lägenhet någonstans på sydkusten. Mycket dammig heltäckningsmatta, gasmätare att stoppa pennyslantar i, konstgjord elektrisk brasa i utrangerad öppen spis, grannar som grälar och försoningsälskar på andra sidan papperstunna väggar.
Det är nyårsdag och lägenheten bebos av den världsfrånvände och av hygien helt ointresserade poeten Enderby, vars badkar är fyllt av brödkanter, möss och diktmanus. Dikterna skriver Enderby sittande på toalettstolen. Han vill inte ut ur sin isolering. Och hans ohyggliga matvanor gör det nödvändigt att tillbringa nästan all tid på just toalettstolen.
Men, förstås, världen pockar på uppmärksamhet även för den gravt dysfunktionelle Enderby (som saknar förnamn) och han tvingas ut.
Motvilligt måste man följa med honom ut ur den inpyrda trivsamheten i hans lilla kyffe. Och det blir ett vindlande äventyr som först går till London, sedan vidare ut i Europa och till sist Marocko.
Enderby vet inte hur man ska leva ett liv. Han betraktar allt från en sidoposition och förvandlar det han ser till en svårbegriplig poesi, som trots att den blir utgiven uppskattas av mycket få.
I slutet av berättelsen har han varit med om mycket. Och man frågar sig med Enderby: var det värt besväret?
Att läsa boken tio-tolv gånger tycks för mig ha varit värt besväret genom åren. Leta upp den på biblioteket.