Jag läser att på 22 år har mer än 400 bibliotek lagts ner.
Men Motalabiblioteket finns – och är ett slags vardagsrum där vi alla kan mötas.
Av nyfikenhet och med en känsla av att ”något kan jag väl göra…” anslöt jag mig till de många som för en månad sedan ville vara med och dra i gång ett språkcafé för dem som kommit från Ukraina till vår prydliga, trygga stad.
Det blir förstås lätt kaotiskt att försöka prata med människor vars språk man inte kan ett ord av, och de kan självklart lika lite av mitt. Skvättar av engelska och franska kan fungera men annars får man ta till översättningsappar, kroppsspråk, välvilja och energi. Samt en och annan tolk som faktiskt finns här.
Men mitt i denna röra möter man roliga och trevliga människor och det blir ett ömsesidigt utbyte. Ur det svårorganiserade sorlet växer kontakt och på sikt kommer väl också språket.
Det imponerande med Motala bibliotek är inte bara de snabbt organiserade språkcaféerna (och dessutom de läxhjälpskvällar varje torsdag som pågått ett bra tag). Samma kväll som det första ukrainska språkcaféet gavs en föreläsning. Och det av inga mindre än Rysslandskännaren Kristian Gerner, professor emeritus i östeuropeisk historia och kultur, född 1942 och flitigt förekommande i framför allt radio sedan Putin invaderade sitt grannland. Samt författaren Peter Johnsson, som nyligen utkommit med det stora verket ”Ukrainas historia”.
Den kvällen var fullsatt och drog långt över tiden.
Intresset lever för vad som händer i den värld som vi är en del av och allt är ett bevis för hur absolut nödvändigt ett bibliotek är.
En gång i tiden smög vi bland tysta hyllor och stränga tanter för att låna böcker, göra läxor eller läsa tidningen. Det kan vi ännu. Och möta medmänniskor som tvingats bort från sina hemländer för att försöka bli östgötar. En hisnande tanke. Jag brukar försöka fundera i ett omvänt perspektiv.
Snart 70-årig, bortklemad östgöte försöker skapa sig ett liv i låt säga Syrien. Skulle jag ens överleva första dygnet? Tveksamt.
Men apropå böcker, hur ska jag kunna låta bli att som så ofta komma med ett tips på läsning: Hans-Gunnar Axbergers ”Statsministermordet”.
Nej! Inte Palmemordet! Färdigtröskat och glömt. Trodde du.
Men Axbergers bok är den enda bok vi behöver om detta långdragna haveri.
Från de första skotten den där fredagskvällen 1986 till slutet, när utredningen las ner och en man utpekades som mördaren utan att bevis kunde företes.
Det är detaljerat, lättläst, avslöjande och hittills årets bästa läsning, alla kategorier.