Och vägg i vägg med bokhandeln låg fortfarande baren Vesuvio Café. Vackraste bar jag sett. Där drack de en gång, vildhjärnorna, poeterna, livskonstnärerna, resenärerna, författarna, galningarna, de slagna genierna.
Flera gånger satt nu också jag där, 60 år senare, och sippade på drinkar efter att ha varit inne i den stora, rika bokhandeln i timmar, och givetvis köpt ett exemplar av Allen Ginsbergs banbrytande dikt ”Howl”.
Lika givetvis hade jag smugit fram till den unge mannen bakom disken i bokhandeln och ställt frågan: ”Ursäkta mig, jag vet att du får den här frågan varje dag men är det möjligen så att mr Ferlinghetti fortfarande kommer in hit ibland?”
Jodå, han medgav aningen trött men vänligt att den frågan förekommer ofta. Väldigt ofta faktiskt, och ställd av just såna som jag, gravt medelålders romantiker från Europa som vallfärdar till vissa litterära kultplatser. Och jodå, mr Ferlinghetti bor i närheten och tittar till ruljangsen då och då, även om han numera är drygt 90 år gammal.
Nu har han slutat jobba, Lawrence Ferlinghetti. Härom veckan slutade hans beathjärta slå. Han skulle ha fyllt 102 i mars.
Lawrence Ferlinghetti drev sedan början av 1950-talet bokhandeln City Lights, som han startat för att kunna sprida sin tidskrift med samma namn och för att ge ut poesiböcker.
Ferlinghetti och hans bokhandels- och förlagsverksamhet blev ett nav för nästan alla beatpoeterna och författarna. Detta var Kalifornien men beatgänget hörde hemma över hela USA, kanske mest i New York men som framgår av Kerouacs legendariska ”On the road” var ju en del av kulturen just flackandet, luffandet fram och tillbaka över denna enorma kontinent, i jakt på.… vad?
På allt, The Heartbeat, extasen i existensen. Galna bilfärder utan sömn, ibland i stulna bilar. En jakt på själva Livet, det innersta. Musiken, poesin och Amerikas hjärta.
Förutom att leva och uppleva handlade beatrörelsen också om litteratur. Jag upptäckte först Kerouac och läste allt jag kunde få tag i. Det ledde till att jag upptäckte hela beatkulturen. Jag var drygt 20 år. Såna insikter i den åldern får huvudet att explodera.
40 år senare kommer jag så äntligen till City Lights Books. Den där explosionen ekar ännu, allt svagare men tonen tystnar aldrig.
På en vägg har jag satt upp den papperspåse i vilken ”Howl” låg, intill en bild av Jack Kerouac och Neal Cassady och en av Allen Ginsberg.
Gary Snyder, 90 år, är den såvitt jag vet siste av beatgenerationens poeter som ännu är i livet. Fader Ferlinghetti är borta men hans bokhandel är kulturminnesmärkt. Och hans sista bok, ”Little boy” kom för två år sedan.
The Beat goes on.