Den förstnämnda romanen, av Rumaan Alam, utspelar sig på det delvis förnäma Long Island nära New York, där två övre medelklass-familjer under semestern försöker hantera det obegripliga: att det som verkar vara civilisationens långsamma final närmar sig. Vad som händer förblir oklart. Kärnvapenkrig? Klimatsammanbrott? Terror? Men gradvis förvrids verkligheten när alla normala funktioner, samt det nyckfulla vädret, skruvas ur sina igenkännbara lägen.
Familjerna plaskar i poolen, storhandlar och semestrar för glatta livet, blinda för de flesta tecknen på förändring, som när en liten flock hjortar i närheten visar sig vara rätt många. Hundratals. Nej, tusentals…
Tv:n har slocknat för länge sedan, liksom mobiltäckningen. Men det är väl bara att vänta. Strömmen går men kommer tillbaka.
Rumaan Alam lyckas beskriva skeendet autentiskt. Så där kommer det nog att bli. Vi vägrar fatta, klamrar oss fast vid halmstrå efter halmstrå, intalar oss att det går nog över. Det finns förklaringar, det kommer någon och rättar till; grabbar och tjejer i gula västar rycker väl ut och anländer med blåljus…?
”Försvinnande värld” är, titeln till trots, däremot inte en berättelse om världsapokalypsen. Romanen utspelar sig på en för mig och oss européer – tror jag – nästan helt okänd plats: Kamtjatka, en halvö stor som Sverige i sydöstra Ryssland. Synnerligen glesbefolkad; mest tundra och berg. Här lever jämte ryssar korjaker, tunguser, lamuter och jakuter; folkslag som likt samerna här i Norden periodvis under året lever som nomader med renhjordar.
Men här finns också ett slags storstadskultur, i den enda staden Petropavlovsk-Kamtjatskij.
Romanen, mästerligt författad av amerikanskan Julia Phillips – som måste ha ägnat åratal åt research – anspelar inte på en sista katastrof. Den spinner en berättelse kring många människor på halvön, förbundna med varandra av en särskild händelse, ett försvinnande.
Det märkliga med detta mästerverk är att dem det handlar om är helt autentiska; människor man lär känna. Alltmer sällan man träffar på sådana skildringar i böcker. Dessutom anas något så ovanligt som – titeln till trots – en ljus, kanske lycklig upplösning på den mångförgrenade historien. En försvinnande värld kan nog ersättas av en bättre, av en inre förändring.
Den tanken skulle jag önska att vi kunde plantera i oss nu, denna begynnande höst 2021. Verkar helt ogörligt att ändra våra sätt att leva. Ingen aning för egen del hur jag ska bete mig. Får väl bara harva på och mana till det gamla vanliga: ta del av kulturen. Mata huvudet med andras kloka tankar och tänk själv.