Jag begår nu fräckheten att citera mig själv, på den här platsen i tidningen för ett år sedan:
”Nu ligger de där framför oss: den långa räckan vardagar. Bryt den då och då och uppsök en lokal scen för att tanka nödvändig energi.”
Jag skrev också att jag under året som då just hade gått hade besökt 21 konserter och teaterföreställningar i Motala och Vadstena.
Men hur blev det? Två föreställningar besökte jag i februari och mars. Därefter ställdes allt in.
I juli lyckades Vadstena Nya Teater ha premiär på sin 30-års-jubileumsshow. Och plötsligt: i oktober framträdde Ronny Eriksson, iförd munskydd, i Vadstena.
Sedan var det stopp.
Summa fyra offentliga kulturevenemang alltså. Under ett helt år.
Den långa räckan vardagar radar nu åter upp sig och för att klara dem krävs det mer än hittills för att tanka energi. Inga teater- och konsertupplevelser så långt ögat når. Inte ens om man söker sig långt bort. Själv har jag just fått pengar tillbaka för två Dramatenuppsättningar som nog aldrig blir verklighet. Ett antal konserter kommer inte att bli av och några emotsedda konstutställningar lär jag få vänta på, oklart hur länge. Till hösten 2021? Till en annan höst? Förgäves?
Dystert.
Men det finns andra sätt att se på den nya verkligheten. Tack vare en kärleksfull (och uppfodrande) present ska jag nu dagligen försöka spela musik själv. På ett instrument.
Ute i det grå och ibland frostljusa vädret kan man se folk samlade i glesa grupper kring pumptermosar och smörgåslådor. Det ser fint ut och det är det, det vet jag av egen erfarenhet. Somliga nära och kära får man vinka åt på två meters avstånd och förklara sin närhet och kärhet i ord. Kasta över en liten present. Bättre än inget. Och man måste ut under himlen, vilket ju bara kan vara en fördel. Förutsatt dock att man klarar av det rent fysiskt, vilket ju dessvärre inte gäller oss alla.
Kulturen pågår under ytan och bakom skärmar ändå. Den finns i böckerna, vare sig man bläddrar eller lyssnar i lurar.
Det här är som synes ett försök att se och förmedla uppsidan av tillståndet. Som ju är allvarligt och djupt sorgligt. Som får konsekvenser som ingen kan överblicka än på länge.
En uppsida här i Motala är biografen Royal, som håller envist öppet och där man kan se film i synnerligen glest besatta lokaler. Jag såg den utmärkta ”Spring Uje spring” i stora salongen. Vi var tre som njöt av den.
Och en bok du kommer att gilla: Nina Burtons ”Livets tunna väggar”. Läs den och du kommer aldrig mer att vara irriterad på en enda insekt, inte ens mygg.