Under nyårs- och trettonhelgerna visade SVT den film som Nina Hedenius lär ha sagt är hennes sista: ”Sång till Bergslagen”.
Sedan 1970 har hon gjort elva dokumentärfilmer. Jag har inte tagit del av alla men dem jag har sett är alla präglade av en unik, dröjande eftertänksamhet. Ingen av dem ”handlar om” något.
En av filmerna, ”Gubben i stugan”, har visats av SVT många gånger. I den får man följa pensionerade skogsarbetaren Ragnar Fredrikssons vardagsliv under ett år i en omodern stuga i just Bergslagen.
Ragnar sätter potatis, lagar lite mat på vedspisen, spelar en 78-varvare på vevgrammofon. Inte ett ord sägs. De enda ljud som hörs, förutom mot slutet från den där grammofonen, är mystiska djurljud från skogsbrynet och kvitter från pilfinkar och talgoxar – och när Ragnar en kort stund låter radion stå på – ett intrång från en bråkig värld som tycks irrelevant. Vid ett tillfälle ringer Ragnars telefon och ett kort, knappt hörbart samtal äger rum.
Annars tystnad och vardagsljud.
Två oförglömligt vackra scener är när Ragnar rakar sig i aftonsolens glans en sommarkväll, för att sedan när skymningen sänkt sig över skogen nåla upp en lapp på dörren som berättar vilken väg han tänker gå. Och så ser man honom vandra ut i sommaren, i siluett mot en natthimmel.
Den andra scenen visar en förhöstkväll när Ragnar långsamt och noggrant med hjälp av en liten spis ute på backen värmer vatten, som han handpumpar upp i ett badkar och hur han tar sig ett varmt bad under stjärnhimlen.
”Sång till Bergslagen”, gjord i samarbete med William Long, kan säkert vara Nina Hedenius sista verk, den har nämligen inslag från tidigare filmer, bland andra ”Gubben i stugan”. Åter får man se Ragnar, som gick bort 94 år gammal för åtta år sedan.
Annars är den en film om ingenting, som alla Hedenius verk. Men om allting. Om livet. Det som bara går. Om barnen i skolan, om talgoxarna. Om två jobbarkompisar i ett smältverk. Om årstiderna.
Nina Hedenius är en konstnär som överlämnar sina filmer till oss utan att berätta någonting alls om hur vi ska ta emot den; vad det är hon vill ”ha sagt”.
Hennes filmer bara är, de visar det vi ser. Vi får göra vad vi vill med dem. Kanske förundras över hur vackert allt ändå är; hur stort med ett okuvligt pågående liv? Trots allt pågår det ju.
Jag tror man kan säga att det är sådant som ger förnyad kraft och styrka när man behöver det.