Serneke höll sitt löfte; redan i sommar ska scenverksamhet vara i gång i den imposanta industribyggnaden. Kapitalstarka aktörer (som förvisso bara satsar på det som kan ge vinst) är ibland bra att ha för oss som vill se kulturlivet blomstra i Q-märkta gamla kåkar.
Dessutom – att de här gamla industrimiljöerna fylls av liv glädjer många oss som råkar bo granne med dem.
Att sedan de traditionella protesterna mot förändringar och befarat oväsen kommer att höras får man ta med jämnmod. Det ska helt enkelt bli kul att se vad som ska hända, både i och utanför den här tegelkolossen.
Jag läser att 290 svenska kommuner saknar bokhandel. Motala förlorade sin för en tid sedan. Spelar det någon roll? Ett bra bibliotek finns ju, och det är livsviktigt, vill jag påstå. Där tillhandahålls ju allt som utkommer, även om man får stå i kö för att låna de mest eftertraktade verken.
Biblioteket som träffpunkt fungerar ju också bra. Ändå saknar jag den funktionen i och med en bokhandel. En del böcker vill man äga och att köpa på nätet för att sedan invänta den svekfulla postgången roar åtminstone inte mig. Bara alla leveransalternativen gör en yr.
En liten tunn sak fick jag hämta i närmsta köpcentrum. En tegelstensroman kom i min egen postlåda med en duns som hördes upp i lägenheten. En annan (liten) försändelse fick jag hämta i en box i ett mera avlägset köpcentrum. Mystiskt.
En bok jag fick som gåva är Linköpingssonen Lennart Ekdals memoarer med titeln ”Ekdal & livet”. Han skriver flyhänt och svängigt om sin karriär. Ekdal, 68, har och har haft ett roligt och harmoniskt liv, han inser att han är privilegierad från start och vill berätta om hur kul han har haft.
Det är inte utan att det känns lite skönt och omväxlande.
Ekdal vänder sig lite emot det förment moderiktiga i att skildra sina eländen. Han nämner Ulf Lundell, Sigge Eklund, Alex Schulman, Benjamin Ingrosso, Ola Rapace, Peter Jöback och så vidare. Idel män. Men också en av ”lyssnarnas sommarvärd” i P1, en tjej som levererar en nästan olyssningsbar historia om våldtäkter.
Ekdal har en poäng. Det finns, anser jag, ett drag av eländespornografi – och särskilt i dessa sommarprogram, där varannan lyssnare vältrar sig i självskadebeteende, anhörigas förtida död i ohyggliga sjukdomar, uppväxtförhållanden i misär, missbruk.
Med all respekt för de drabbade: kanske ska vi i stället inspirera varandra att höja blicken?