Beatkulturen alltså. Fascinationen för den har dock aldrig helt lämnat mig och jag har förstås vallfärdat till City Lights Bookstore i San Franciso, där ägaren Lawrence Ferlinghetti, 98 år i dag och den siste överlevande av beatkulturens legendarer, fortfarande då och då lär komma in och kolla läget. Bredvid ligger baren Vesuvius och där satt de, grabbarna och de (naturligtvis) få tjejerna när det begav sig. Och där satt jag, för fyra år sedan. Vid tre tillfällen, och bläddrade i Allen Ginsburgs långa poem ”Howl”. Jag var töntig turist men det gjorde inget.
En nyutkommen bok av den äktsvenske Gunnar Balgård, också han i mogen ålder, heter ”Jack & gänget”. Trots att spaltmil har skrivits om den här perioden i Amerikas kulturhistoria känns den som den enda svenska bok som behövs i ämnet. Balgård var själv i USA i slutet av 1950-talet och har kärleksfullt och initierat följt beatrörelsens litteratur och dess centralgestalter sedan dess. Av det har det blivit en gedigen genomgång, ändå lättläst och oumbärlig för oss som fastnade en gång.
Man blir åter på det klara med att beatrörelsen var mycket: ett sätt att slå sig upp ur förkvävande livsförnekelse och oerhörda klassklyftor i efterkrigstidens USA. Bränslet var en häxblandning av poesi, zenbuddhism, droger, alkohol, frijazz, sex, irrande bilfärder kors och tvärs över kontinenten och enstaka blöta resor till Paris samt ensliga meditationsperioder på bergstoppar. Kort sagt: allt. Utom ett välordnat, borgerligt liv. Det blev barn också, men dem tog kvinnorna hand om. Och det blev böcker och en förödande världsberömmelse för åtminstone Kerouac.
Det var då.
Och nu?
En av de bästa filmer jag sett på länge, ”American Honey” av Andrea Arnold, visar att dagens Amerika är, jämfört med 1940- och 1950-talens ännu värre, vad gäller klyftor, utslagning (”beat” står inte bara för rytm, utan också ”slagen”) och desperat sökande efter ett autentiskt liv.
Det finns en beatgeneration i dag men den skapar inte litteratur. Vilsenheten är total, utsattheten större än för 60-70 år sedan, samhällsklimatet ännu hårdare. Bränslet är fortfarande droger, fri kärlek och musik, men nu hiphop och rap. De unga, både män och kvinnor är jämställda i detta sammanhang – kanske ett försonande drag – är på jakt efter ett sant liv men balanserar på en knivsegg. Kriminalitet och ett hänsynslöst avståndstagande från normer är självklara.
Det är en helt fantastisk film, en som ställer frågor och väcker tankar. Förtvivlad och full av ohejdbar glädje samtidigt. Och faktiskt också kongenial musik. Jag har upptäckt både E40 och Lady Antebellum.
Filmen finns på dvd.