Jag har "bara" brutit mig ordentligt två gånger. Men jag har en tendens att skada mig varje gång jag gör något. Jag tror inte att det handlar om att min kropp är vek. Den är stark, vältränad och har gått igenom många påfrestningar. Men jag har fått höra att det antagligen beror på att jag inte riktigt bryr mig om mina begränsningar eller tänker på konsekvenserna – så länge jag ger mitt allt.
Den här veckan har denna offermentalitet bland annat gjort mig halt då jag, utan att ta emot mig då jag var tvungen att skydda bollen jag höll i, tog emot hela min kroppsvikt plus några g-krafter med bara en liten ynklig höft. Såklart precis bredvid höftskyddet i mina träningsbyxor...
Men veckans sämsta skada kom helt klart under torsdagen. Då satte jag nämligen igång att riva en flotte. Så småningom ska den bli en supermysig flotte man kan tillbringa både dagar, kvällar och nätter på. Men torsdagen bestod bara i att riva bort gamla plankor. Och spik.
Och det var just på en sådan förbaskad planka med spik i som jag trampade på. Spiken trängde sig in i foten och jag vrålade.
Vrålade gjorde också min kära mamma när jag ringde henne på fredagens morgon. Okej, hon kanske inte direkt vrålade men hon var butter och berättade om att hon hade en värdelös dag som hade börjat med att hon slagit sönder sin mobil och fortsatt med informationen om att leveransen av en ny skulle ta åtskilliga veckor.
Vilken tur då att jag ringde för att beklaga mig över min spikskadade fot. För när jag började berätta om den ondskefulla plankan med spiken, som även föregicks av ett krossat lillfinger då vi två flottdemolerare inte kunde komma överens om åt vilken sida vi skulle putta en tunna, blev hennes röst ljusare. Varteftersom kom det fler och fler fniss och så småningom rena skrattattacker.
"Det är fint att min olycka kan vända din dag" muttrade jag till mamma. Genast fick hon dåligt samvete och hävdade bestämt att det inte handlade om skratt åt mina skador, utan snarare skratt åt sättet jag berättade det på. Och jag köper det. Är det något som 30 år av absurda skador lärt mig så är det hur man berättar sina krigshistorier på bästa sätt.
Men sen är det ju faktiskt så att andras olycka är lite skoj också. Det är kul när det går bra för andra, men det är ännu roligare om det går sämre. Tack för den lärdomen, Papphammar.