Tanterna bakom disken hade tjocka glasögon och mustasch och de granskade en uppmärksamt när man kom in. Till vänster hördes ett sorl, men lågmält. Det var barn- och ungdomsavdelningen. Till höger var det dödstyst, bara ett svagt prassel och knarrandet av skor när någon vuxen rörde sig bland hyllorna.
Längst in ett rum med ett bord, på bordet en skylt och ett enda ord med stora bokstäver: TYSTNAD. Ibland satt jag där och bläddrade med stor försiktighet i något lexikon. Dem fick man inte låna hem.
Bibblan. Filialen i Johannelund, Linköping. Den finns ännu, men nu i mindre lokaler.
Men på den tiden: stort och luftigt. Ville man låna fyllde man i sitt lånekortsnummer på ett fastlimmat papper på insidan av bokens bakre pärm, om jag minns rätt. Sedan visade man böckerna och sitt lånekort av papp för mustaschtanten, som stämplade ett återlämningsdatum – KATSCHUNK – på ett annat papper fastsatt på bokpärmen.
På bibblan fanns också tidningar, som jag minns det även inbundna årgångar av serier. Där kunde vi sitta under det som då hette frukostrasten och fnissa oss igenom de där böckerna, men försiktigt, mycket försiktigt. Här bråkade man inte, även om man gjorde det i klassrummen och korridorerna.
Biblioteket var tyst och prydligt, övervakat av de där vänliga men ständigt uppmärksamma tanterna bakom lånedisken. Bibblan var ett finrum med en hemlighetsfull och dunkelt eggande doft av äventyr och löften.
Biblioteken är fortfarande allas vardagsrum, nu kanske ännu mer än då. Biblioteket i Motala är nästan alltid fullt av folk som läser tidningar, promenerar granskande bland hyllorna och – framför allt – sitter vid datorerna. Personalen är ständigt upptagen med tusen små och stora ärenden: boka datorplatser, hjälpa till med kopiering, svara på alla tänkbara och otänkbara frågor. Utan biblioteket och dem som jobbar där skulle ett svart hål uppstå mitt i stan.
Numera är det inte tyst i biblioteket. Men det finns enskilda rum att tillgå om man behöver koncentrera sig.
Är det prydligt? Nej, inte särskilt. Och det beror inte på att ingen städar eller håller ordning. Det beror på att lokalerna är svårt slitna: hål i golvmattorna, en del möbler behöver bytas, många utrymmen är ofräscha, trots att personal och städare arbetar hårt för att mota förfallet. MVT har uppmärksammat problemet.
Härmed är jag partisk i denna krönika och kräver som Motalabo att hyresvärden omedelbart fattar beslut om genomgripande renovering av biblioteket i Motala.
Ingen skulle stillatigande låta sitt eget vardagsrum därhemma långsamt under många år förfulas och förfalla utan att bråka med hyresvärden.
Så sätt i gång. En av alla Motalabors viktigaste offentliga mötesplats, öppen sex dagar i veckan, ska vara lika välkomnande och vacker som utsikten genom dess fönster. Det borde vara självklart att avsätta pengar till det.