Det stora ljuset veckorna efter vårdagjämningen är svårslaget som sinnlig upplevelse. Den långa raden soldagar i mars lockade en ut till läplatserna. På en av dem sitter jag emellanåt med termos och en bok, framför varvsbyggnaden vid Dockan.
Soundtracket till dessa solstunder kommer från fyra håll. Närmast min soldränkta position är det ljudet från jobbandet på Lokverkstan. Däruppe på taket har pågått vad jag tror är påmontering av ny tjärpapp.
Grabbarna (och kanske tjejerna) där uppe hojtar och brister emellanåt ut i sång. Carolas ”Främling” har jag hört. Måtte vara ett ganska kul jobb, åtminstone med utsikt.
Och från ett annat håll kommer kraftfulla bankanden från den synbart omfattande renoveringen av Gamla Folkets hus vid Verkstadstorget. Det händer grejer i Motala. Ännu ett höghus ska det bli också, mitt i stan.
Från tredje och fjärde hållet hörs dels de ängsliga ropen från den gröngöling som bor i aspdungen norr om Lokverkstan, och så det där mycket gladare, nästan extatiska knattret och tjattret från vårrusiga småfåglar, mest talgoxar, antar jag.
En förbipasserande stannar och frågar om hon får ta en bild. Visst. Varför inte. Soldränkt farbror mot faluröd vägg. Hon tycker väl att det ser skönt ut. Det är det ju.
Hon frågar ”Vad tänker du på?” Ovanlig fråga från en främling. Men rolig. Tänk att en människa som dyker upp så där inte bara säger ”Solen skiner i dag” eller ”Fint väder”, utan ställer en genuint nyfiken fråga.
Jag säger som det är: jag tänker nog mest på berättelserna i den tjocka bok jag har med mig (777 sidor). Karl Ove Knausgårds senaste. Den förra var på 666 sidor. Märkligt, men nog läser man vidare och vidare i dessa mastodontverk. Varför?
Det är det vanliga: han kan berätta. Som läsare sugs man in i något som är autentiskt, trots (och på grund av) att det också är mystiskt. Vad handlar detta egentligen om? Om något, som måste bli uppenbarat.
Knausgårds serie ”Min kamp” i sex delar gav jag upp efter del ett. Det var några år sedan. Jag fick bara lust att säga till författaren ”Men skärp dig”. Gnäll och självupptagenhet. Jag hade kanske fel. Men så kändes det. Då.
Men nu: vår, fåglalåt, hus- och romanbyggen. Något att låta tankarna också upptas av, alltmedan ett helt onödigt och så fasansfullt omodernt och korkat som krig pågår – i vår världsdel.
Bilderna som togs av solfarbrorn får jag per sms samma dag.
De ser behagligt hoppfulla ut.