Det började i tv-soffan hos mina föräldrar för oändligt länge sedan, när ”Aktuellt” var det enda nyhetsprogrammet i den enda, svartvita tv-kanalen, som vi fick ur en teaklåda på fyra ben, vilken pryddes av en spetsduk och prydnadssvanar i glas.
Det då folkkäre nyhetsankaret (fast så hette det inte då) Olle Björklund (1916-1981) syntes, som jag minns det, i rutan varje kväll. Han inledde ofta med att, ungefär som i dag, läsa upp oroande nyhetsbulletiner om till exempel kärnvapenkapprustning mellan USA och Sovjetunionen och annat som då hotade i det Kalla Krigets anda.
Reaktionen från min mamma bredvid mig i soffan: ”Men hurdan slips har han fått på sig i dag då!” Jag var som sagt väldigt ung, men snuddade ändå vid tanken: ”…men hörde du inte vad han sa…?”
Nej, hon hörde inte. Ingen skugga över min ömma moder; hon var och är inte likgiltig för sin omvärld.
Men kombinationen nyhetsrapportering och studioreportrar i tv-rutan är fortfarande en aning problematisk för mig. Samma sak, egentligen, med debattprogram.
Nyligen gick en serie om åtta ambitiösa sådana, ”Idévärlden”. Jag välkomnade det programmet när det aviserades och jag tycker att det blev intressant; folk fick oftast tala till punkt, en hel timme handlade om ett enda, komplicerat och ibland evigt aktuellt ämne.
Men avsnitt 5, sänt den 12 februari, där journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman fick driva tesen ”Kapitalismen är ohållbar” blev för mig ett praktexempel på att vissa program ska nog bara sändas i radio. Jag såg det i sällskap med två kvinnor och en man och vi lyssnade alla utan kommentarer.
Men efteråt utbröt hos oss en debatt där alla, utom jag, menade att det Kajsa Ekis Ekman sa skymdes av hennes, ansåg mina vänner, uppenbart viktigaste ambition att vara utseendemässigt attraktiv; spela på en sexighet och svänga med blont hårsvall.
Jag häpnade.
Jag lägger definitivt märke till attraktiva kvinnor, men i det här fallet var jag bara intresserad av ämnet, av samtalet, av det Ekman formulerade. Jag tänkte inte ett ögonblick på hur hon såg ut, jag var nyfiken på hur hon drev sin tes.
Ingen trodde mig.
Min häpnad övergick i irritation och nästan ilska. Ska inte en människa kunna vara både fåfäng, flärdfull och intellektuell? Ska en människa som vill sminka och klä sig sensuellt och utmanade degraderas till att bara vara sitt yttre skal?
Kan man inte lyssna på och ta en sådan människa på allvar?
Nej, ansåg mina vänner. Hon ville mest vara läcker och programledaren glodde lystet på henne dessutom.
Jag hävdade och anser fortfarande något helt annat, och har på något vis haft den åsikten sedan jag var kanske sju år och stackars Olle Björklunds sneda slips skymde ett helt världsläge.
Per Carlsson är frilansskribent och skriver kulturkrönikor var tredje vecka.